En buss kommer lastad....

811 mot Älta, en buss lastad med ångest.
Nej, jag känner inte så bara för att den 70-åriga (förmodligen 60 då ihållande alkoholism har en tendens att lägga på ungefär 10 år på kroppen) mannen framför mig i busskön hade sprucken läpp med kvarvarande koagulerat blod, skitiga naglar - längre än de flesta kvinnors, trasiga jeans med intorkat bajs i rumpan och söndersupen torr, rosa-röd hy.

- Men visst, det kan ha påverkat ångestkänslan en gnutta.
Och nej, det är inte mina fördomar som pratar när jag kategoriserar honom som alkoholist, utan snarare mitt intellekt som kör uteslutningsmetoden då mannen 2 minuter efter påstigningen på bussen knäcker sin första öl och ganska ogenerat öppnar både en och två till under resans gång.

Förutom tragiska livsöden som alkoholister (för det är ofta sådana reser med buss 811) gästas denna linje nästan uteslutande av äldre människor. Inte äldre som äldre-än-mig eller äldre som i äldre-än-50. Inte ens äldre som i pensionär. Nej här dras likhetstecken mellan äldre och 80+
Det tog mig inte lång tid att räkna ut varför just dessa typer av människor åker just denna linje.
1. Jag åker 811 till mitt jobb, och jag börjar 8 ggr av 10 kl 15 (meaning; någonstans innan 15.00 är pensionärernas åka-kollektivtrafik-högtid)

2. Bussen åker genom kärrtorp som andas sitt sista andetag av den äldre generationen (meaning;de som bor här har gjort det i 50 år och är såledse ohyggligt gamla)

3. Linje 811 tar oss förbi platser som Dalens sjukhus och Skogskyrkogården (meaning; dessa attraktioners största målgrupp är naturligt människor som väldigt länge vistats på vår jord)



I'm telling you!!! Hela bussen luktar död. Det tar alltid extra lång tid vid varje station för den som skall av eller på kan knappt gå, och skall chauffören inte råka dräpa någon så gör han/hon bäst i att vänta några minuter tills passagerarna sitter säkert på sina säten.

Vid Dalens sjukhus är det oftast kvinnor som kliver av. Jag fantiserar om att de säkert skall upp på avdelningen bäst-färe-datum-passerat och hälsa på sin andra hälft som de säkert tillbringat massvis och åter massvis av år ihop med. Kanske sitter de där på besöksstolen, håller en transparent och kall hand i sin egen skrynkliga och undrar vart åren egentligen tog vägen?
Vid Skogskyrkogården är det både män och kvinnor som kliver av. Ibland är det faktiskt också medlemmar ur generationen yngre (60+). Jag undrar om de finner glädje i att promenera runt i tystnaden, eller om det är saknad eller kanske dåligt samvete som driver dem?

Och jag har verkligen försökt. Försökt att se det fina i det hela. Som idag till exempel när mannen med den tvinnade mustachen klev på bussen med sin fru. Men istället för att sitta bredvid henne valde att sätta sig bredvid en annan man som verkligen sken upp över det oväntade "besöket". De småpratade och skrockade med hög volym som män, med dålig hörsel, i den åldern gör. "Vad fint" tänkte jag. "Buss 811 fungerar som en social get-together påväg till kyrkogården. Detta gör dagen för ensamma gamla människor".

Jag vet inte vad jag ska säga och jag ber verkligen om ursäkt för att jag inte förmå se charmen i det hela men lukten av gammal gubbe (som är för gammal för att ta hand om sig själv ordentligt men för stolt för att låta någon annan göra det åt honom) skapade nästan panik hos mig. Dessutom kom jag på att man inte alls är vidare priviligerad som äldsta syskon då man är den som först kommer att bli rynkig & slapp, sjuk & illaluktande. Jobbiga rysningar längst ryggraden då denna hemska tanke gjorde sig påmind; När mina bröder är 67 är jag 80
OMG!!!


För lite uplifting vill jag gärna dela med mig av Dagens Ort som är "Mongo" och ligger i Tchad. Ingen höjdare att åka dit just nu, men vem vet? Kanske blir hett någon gång i framtiden. Om så är fallet, lova mig att ta mig dit på min åttionde födelsedag!
;)