Feministisk nyckelpiga?!

Vi har funderat en del på sistone, vänt och vridit på både barnsånger, vuxensånger, kärlekssånger och andra fina sånger för att hitta något passande till Ellas namngivelse. Så har vi äntligen funnit vad vi söker, tror vi.
Vi var båda överens om att det skall vara något glatt som sjungs och sedan ville jag även avsluta med en barnsång.
Eftersom jag kärat nr mig lite i "Nyckelpigan" som jag och Ella spelar varm var gång vi åker bil, har ju nu äntligen lyckats övertala N om att det blir den som skall avsluta ceremonin.

Så har jag idag googlat runt för att hitta texten till denna enkla sång (som inte är vidare känd) och i allt mitt letande hittade jag fram till någon okänd kvinna/mammas blogg där hon skriver detta om min sång:

"Men det finns en låt som retar mig lika mycket varje gång. Inte så mycket för den frikyrkliga melodin eller den töntiga sångerskan som för texten."
(citerar sångtexten)
"Vaddå ”för att hon vill det”? Är det någon sorts feministisk insektsvisa eller? Har nyckelpigan blivit så frigjord att hon nu äntligen kan sitta och titta ner i vattnet utan att någon dominant nyckelpigepatriark försöker styra över henne?"

Ehh, så har jag aldrig sett på det.
Jag läser igen (lite svettigt denna gång, då vi redan skickat iväg texten till vår gitarrist) men inser ganska snart att jag faktiskt inte alls ser det som denna kvinna verkar se. Jag tycker inte det är något feministiskt över den... Bara en lite skum text, precis som de flesta andra barnvisor.
Så....det är ok att köra ändå, va?!
Jag tror det...

Varför oprah?

Jag kan för allt i världen inte förstå den här hysterin kring Oprah Winfrey?!?!
Varför avgudar i stort sett varenda amerikan henne? Hon är som någon jäkla landsmoder där borta.
Hinner inte kika mer än 2 minuter på hennes show innan jag känner irritationen krypa längst hela ryggraden.
Hon kan inte intervjua...hon kan inte lyssna på andra och förstå deras historia. Hon skall ALLTID avbryta och lägga orden i mun på folk. OCH vad än någon berättar så tar hon alltid över och drar paralleller till sig själv.
Det känns så himla genomskinligt - hela den här grejen med att vara så förstående, sympatisk och viljan att hjälpa andra.
BULLSHIT säger jag bara.
Jag blir nästan äcklad! Tycker hon är så fejk att jag knappt finner ord! Och allt tjat om Gud och Jesus.
Men sluta nu.

Vårtecken eller bara gammal död höst?

Jag har hela huset fullt med flugor...
Medan jag, i morse, våndades över bristen på kläder framför badrumsspegeln gjorde två äckliga flugor mig helt galen då de surrade frenetiskt kring mitt huvud.
I vardagsrummet ligger en fluga stendöd på golvet nedanför fönstret, likaså i trappan och i sovrummet...
Skumt.
Jag undrar om det är ett vårtecken att flugorna hittat fram eller om (eftersom de flesta verkar döda) är rester kvar från i höstas och som helt plötsligt, då den stigande värmen numer tillåter mig att vädra, dras ut ur sina gömställen av vinden?

Ogillas oavsett vad.

Man tror man vet vad livet innebär

Kan det vara så tragiskt att man inte inser vad livet innebär, hur man bäst utnyttjar sin tid på jorden och försöker leva lyckligt, förens man blir hotad med att förlora det?
Det är så tröttsamt med folk som gnäller om meningslösa saker som de anser sig missunnade (ofta brist på materiella ting el liknande) eller de som tror sig ha så mkt otur och att "allt" minsann drabbar dem (fast att den upplevda olyckan bara är ngt de själva skapat i sitt egna huvud).

Så någon annanstans i världen (Sverige, Stockholm på gatan?!) bor det någon som verkligen, VERKLIGEN lever i rädsla för att förlora i stort sett det enda som inte kan köpas eller fixas med pengar - Livet självt.

Samtidigt så slog det mig häromdagen att ingen människa kan fullt ut sätta sig in i eller förstå en annan människas olycka. Det vill säga. Jag kan aldrig ens vara i närheten av att förstå den rädsla eller sorg en person som är riktigt sjuk, känner. Jag kan låtsas, försöka och vilja förstå men kommer aldrig ens att vara i närheten.
Och för att vi skall kunna känna glädje måste vi också känna sorg. Därför, i brist på någon hemsk sjukdom, förlust av någon nära, eller möjligtvis offer för ett hemskt brott, diktar vi upp vår egen olycka ( jag hatar mitt jobb, jag har så små bröst, varför går jag inte ner i vikt? Jag vill också ha råd med en lägenhet på strandvägen) för att skapa ett problem som man legitimt får må dåligt över.

Helt klart fullt mänskligt. Och vem är jag eller du att döma och värdera någons problem? Det som på riktigt upplevs för någon som jobbigt och hemskt (även om man utifrån tycker det är en bagatell) är naturligtvis jobbigt och hemskt.
Och ju löjligare saker man upplever som katastrofalt jobbigt desto mer lyckligt lottad är man förmodligen. Det tragiska i det hela är att mänskligheten saknar förmågan att helt fokusera på det lyckliga och istället alltid måste ha en motvikt och att denna motvikt tyvärr inte kan existera i form av total empati för någon annan. Dvs, istället för att vi ska gå och gnälla över att inte ha råd med den och den saken eller att barnen är så himla jobbiga (ett världsligt problem egentligen) så kunde vi väl känna lite mer med andra och på så vis inse vår egen lycka?

Svårt?

32 ton avfall spolas ner i toalett var dag, enbart i Stockholm.
Say what?!?!
32 ton...
En kvick intervju med två kvinnor avslöjar att det är kämpigt värre att INTE spola ner annat än kiss, bajs och papper i toaletten.
"Det händer väl att bindor spolas ner men jag...vet inte..jag försöker att tänka på att slänga det i papperskorgen istället"..
Eh, ok. HUR svårt kan det vara?
Försöker tänka på... näe. jag vet inte vad jag skall säga. Jag förstår faktiskt inte.
Tv4 nyheterna deklarerar om blöjor, bindor, tops, mobiler och cykelslangar som återfinns i avloppen från toaletten. Även medicin och t-röd spolas ner i mängder.
Vilka idioter!
Förstår de inte att detta återvinns och används till gödning av våra åkrar? Där sådant som vi skall äta odlas.
Och ännu mer åker ut i Östersjön och förgiftar vattnet.
Vet inte hur svårt eller jobbigt det är att faktiskt slänga sina blöjor i hushållssoporna och källsortera saker som metall, plast och glas?!
Tänk till nu Stockholm!

Vad händer egentligen sen?

Läste just ut en bok som fick mig att fundera mycket på själavandring, döden och eventuellt liv efter detta?
Jag tror inte på det men kan ändå inte låta bli att leka med tanken att det faktiskt kanske inte tar helt slut?
Om själar vandrar vidare.. Vem är Ella då? Var hennes person bestämd redan innan hon föddes och var har hon varit tidigare?
Förändras själen något när den byter skal eller är det alltid samma innehåll bara olika kroppar? I sådant fall kan det ju bara finnas en viss bestämd uppsättning själar i världen och dessa flyger runt och intar olika kroppar allt eftersom nya människor föds..
Jag har alltid tänkt att när man dör så är det som att befinna sig i ett tomt rum, utan möbler, textilier eller ljud. Rummet har gråa väggar och ett tak i betong och i detta finns ett ljusrör. Det är allt. Och i det avgörande ögonblicket..då hjärtat slår sitt allra sista slag och lungorna andas ut för absolut sista gången..så släcker någon lampan. That´s it. Inget mer. Bara mörker och sedan vet man inget mer. Borta.

Men om man skall vandra vidare? Vad händer egentligen då? Kanske kommer det där berömda ljuset som Hollywood etablerat så hårt vid varenda dödsscen de senaste decennierna?!
Eller kanske är det så att bara ett fåtal själar vandrar vidare. Alltså att somliga utav oss får en andra chans och dessa kommer då att se ljuset medan de själar som är förbrukade och slut bara möter ett tyst mörker?
Man kan bli tokig för mindre..

Jag brottas ofta nu för tiden med något som liknar någon slags dödsångest fast inte så hemskt som kanske många andra människor lider av. Men jag funderar mycket på döden och känner mig ledsen över det faktum att varje år jag lever innebär ett år närmare slutet. Och inte blir det bättre av att veckor, månader och år springer förbi mig i en rasande fart. Jag känner mig stressad och tycker inte jag tar till vara på mitt enda liv ordentligt.
Djup sorg infinner sig när jag inser att den dag jag dör får jag aldrig mer träffa min fina, fina Ella och jag kan bli tokig av tanken att det kommer att bli just precis så.

Söndagsfunderingar

1. Killar har alltid en massa konstiga ord för saker och ting, sådant som man knappt själv förstår innebörden av. Tex MILF. Liksom Milf... Inga tjejer skulle komma på något liknande.
Häromdagen busade jag och Ella (Ellas bakdel) med Niklas.
Jag satte henne på Niklas huvud och drog ner blöjan en aning. Han vrider sig (jag med av skratt) och utbrister i någon slags fejkad avsky att Ella har RÖVAT honom!
Ehh...jaha?!
Rövat ja. Så det är även det en etablerad herrterm. Man undrar ju hur ordet har uppstått? Det enda jag kan komma fram till är att det knappast är ovanligt förekommande att killar stoppar upp sina egna arslen i fejset på varandra och sedan skriker: "du är rövad", eller liknande?!
Moget!

2. Jag funderar på om det är bra eller dåligt att Ella numer kryper?! Bra för henne kanske, men för mig? Dels måste jag barnsäkra hela hemmet (vill inte leva med alla saker på minst en meters höjd) och dels blir det så fruktansvärt tydligt att hon sakta, sakta växer ifrån oss. Jag har insett att redan från första dagen, då ett barn föds, handlar hela livet och uppväxten om att bryta sig loss från föräldrarna. Barnet skall sakta, sakta bli en egen och självständig individ. :(

3. Tittade på "Hämnden" igår och vill starkt rekommendera den för er som inte sett den. Mkt fin film som (för att nästan citera N) berör och är mycket träffande med små medel.

4. Jag har hört rykten om att det skall bli 8+ och sol under början av nästa vecka och det gör mig glad! Kanske finns det hopp för framtiden ändå?

Men va fan!

SARA i veckans "halv åtta hos mig".... give me a brejk!!! Det är rätt och slätt 100% hat!
Jag ääälskar min rouge..kan förvandla en fotbollstokig tjej till en fin dam, bla, bla, bla.. sminka, sminka, sminka, jogga, jogga..har gjort en viktresa. Jag äääälskar soffan! Mina äääälskade mattidningar,
tihii, tihii.
Jamen usch!

Ensam i tystheten

Ensam hemma nästan en hel tisdag, utan vare sig barn eller man...
Då kan man njuta!
Duscha och tvätta hår, raka ben, ansiktsmask, smarrig lunch, två inredningstidningar och enbart tysthet!
Solen ler mot mig och det är bara sååå skönt!
Snart är det semester också. Den 10:onde april bär det av till ett vintervitt åre med, förhoppningsvis, massiv av sol. Då ska jag försöka ge mig på längdskidor.
Sedan är det läge att åka hem och preppa inför vårruset. Årets idrottsprestation ;)

Fixa och trixa

Mina senaste nyförvärv. En tofs som får hänga i sovrummet och pryda gardinstången, en fet gubbe till min framtida bokhylla i S-rummet samt fina turkosa krokar som skall slipas med lite stålull så de ser använda och lite slitna ut - till vår framtida hall :)
Lillens rum börjar ta form med den senaste detaljen i form av en gigantisk fisk i kulörta färger.
Hennes rum är finast u hela huset och där skulle jag absolut kunna tänka mig att bo!!
:)

Man funderar

Jag undrar om det finns ett öde som bestämmer delar av vårt liv? Och i sådana fall hur det styrs? Eller är allt bara slumpmässigt fördelat. Det som sker, det sker helt utan mening och kunde lika väl skett på ett helt annat sätt?
Det finns ju så många val i livet som man kunde ha gjort annorlunda. Eller till och med saker som man inte har kunnat påverka, såsom att man aldrig fick det där jobbet, att flyget blev inställt eller att man inte kom in på den utbildning man sökte.
Det vore skoj att veta om det finns en plan för alla människor. De allra flesta existerar naturligtvis bara som utfyllnad..
Det finns en sociologisk bok, amerikansk, som heter något jag inte mins (?!) och som handlar om just detta. Tror att författaren talar om att 80% av jordens befolkning är ren utfyllnad och att endast 20% faktiskt gör någon skillnad och vars liv har en större mening.
Det är en mycket intressant tankegång tycker jag.
Har dock insett att jag inte tillhör de där 20 procenten... och kanske lika bra det, för vet inte om det skulle göra en så mkt lyckligare?!