Var glada att ni får studera

Heter en utav insändarna i gårdagens metro och fortsätter såhär;

" Bortskämda studenter!
Var glada att ni har möjlighet att studera. Spelar väl ingen roll om ni studerar i storstan eller i en liten stad, huvudsaken är väl att ni får er utbildning och någonstans att bo under tiden. När ni väl kommer ut i arbetslivet, kan ni inte välja. Ni får ta jobbet där det finns och lägenheter där dessa finns. Så sluta beklaga er.
Ni kan inte få allting ni pekar på längre! "
- Eva

Det säger du... Eva!
Jag kan visserligen hålla med om att vi i Sverige skall vara glada att vi får studera gratis och dessutom får låna pengar för vårt uppehälle under studietiden.
Men när jag läser den text som följer efter rubriken väcks ofrånkomligen bara en fråga i mitt huvud, nämligen:
Vad eller vem/vilka är du så jävla bitter på - Eva - din surkossa?

Varför är studenterna bortskämda? Det redogör du aldrig för.
Det spelar säkert ingen roll om man studerar i storstad eller liten stad, så till vida det inte underlättar med bostad (exempelvis möjlighet att bo hemma) eller inkomst (man kanske redan har ett jobb som man kan fortsätta deltidsarbeta på under studietiden).
"..huvudsaken är väl att ni FÅR er utbildning.."
En utbildning får man inte.
Det där med körkort i ett cornflakes paket är bara ett talesätt för människor som kör dålig bil. Man får ingenting.
Istället läser man sig proppmätt på en massa avancerad litteratur, man grupparbetar, tentar, hemtentar och håller föredrag, exjobbar, skriver uppsats, river sitt hår, våndas över att man alltid (ALLTID) kan göra bättre och mer, stressar mellan föreläsning och extrajobb och spenderar helger (som du, Eva, förmodligen har fria) med att tentaplugga.
När studenterna väl kommer ut i arbetslivet kan de inte välja, säger du.
Jag tror faktiskt att de flesta studerar just för att de skall ha möjligheten att välja. Välja ett arbete som de finner stimulerande, utvecklande och intressant. De ska i allra högsta grad välja.
As a matter of fact; om det är någon som skall välja så är det just studenterna!
Och vem i helvete är det som beklagar sig?
Mer än du då förstås..
Och ursäkta uttrycket - men jag är så JÄVLA SKIT TRÖTT på allt JÄVLA SKITPRAT om att vi får allt vi pekar på. För iom att du buntar ihop studenter som en och samma och faktum är den att de allra flesta som studerar idag är födda på 80-talet och att jag råkar vara en utav dem, gör att jag tar illa vid mig!
Kom med något nytt!
Hur länge ska den bittra 40/50-tals massan av kvinnor som aldrig vågade göra ett eget val och gå den väg de egentligen ville (utan nöjde sig med att bränna bh:ar på Sergelstorg och fortfarande tror de gjort sån jävla skillnad i samhället) gnälla på hur bortskämda 80-talisterna är?
Ja, vi är en mer individuell generation. Ja, vi tar oss för vad vi vill. Ja, vi har kanske mycket men Nej, vi får inte allt vi pekar på. Vi jobbar hårt för det. Minst lika hårt som alla ni andra!
Om du ogillar det så får du väl hänga ut dina egna vänner och väninnor för det är ni som har uppfostrat oss!!
Gör något vettigt av ditt eget liv istället för att skriva en sketen insändare med påhopp som man inte ens förstår vart de kommer ifrån!

Liv och Död

Har ni tänkt på att när man talar om makt över liv och död eller makt över livet, så pratar man i själva verket om makt över enbart döden?
Människan har aldrig haft någon makt över livet.
Vi kan utöva makt över döden. Renodlad död. Att bestämma vem som skall leva handlar egentligen om vem som inte skall dö. Det kan vi kontrollera genom att inte ta dennes liv.
Men vi har ingen som helst makt över livet - vi kan aldrig låta den som skall dö få leva.
Det är därför enbart genom döden som vi påvisar vår makt över livet.

Helt enkelt!

Var på jobbet för några timmar sedan och serverade fläskkotlett.
Kvinnan som skulle äta den frågade om jag visste vilket djur den kom ifrån?
"Gris" svarade jag.
Alldeles riktigt, säger hon och deklarer även att köttet är svenskt.
Vad innebär det då? Undrar jag - när köttet är svenskt alltså?
Jo, nämligen att grisen är från Sverige. Den är svensk. Om den tex har afrikanska föräldrar skulle det stå Afrika och Sverige på paketet.

Så var det med den saken.

Dolph Lundgren

Vid första anblicken ganska het på ett ganska ohett sätt.
Det vill säga; han sitter i TV4 morgon iklädd (vad det ser ut som) en ganska dyr kostym - perfekt åtsmitande hans kropp, smickrande solbränna,ett pappersvitt leende, onaturligt blont hår och käkben som värsta homo erectus.
Hett därför att han lever hollywood A-star liv och verkligen TYCKER (och därför ser ut som) att han är en stor skådis.
Hett därför att han lever i en fantasivärld och vägrar förstå att folk driver med honom.
Hett för att han relaterar allt till actionfilm (så även hans inlägg om upploppet i Storbritannien, där han tycker att våld från civila bör mötas med hårdare våld från polis - för så går det till i LA...(?!) )

Ohett för att allt det där i verkliga livet är så jävla ohett. Han är skön på så vis att han oblygt vågar tycka att han själv e het - lagom osvenskt och allmänt skönt. Men på samma gång är hela hans uppsyn så tragisk. Vem blonderar hårtopparna år 2011??

Dessutom..hans IQ.. Bevisar en gång för alla att man inte behöver vara särskilt smart för att ta en universitetsexamen, det enda som räcker är att man inte lider av analfabetism!

Å andra sidan. En liten sympatisk låga väcks inom mig då man mellan raderna förstår att han kommer från ett ganska känslokallt hem, där aga var del av uppfostran och att han hela livet blivit inpräntad att det "är USA du måste flytta till om du vill lyckas".
Och vad annat kunde han göra på andra sidan Atlanten (med ett IQ som han) än att pumpa musklerna, blondera håret, leva i symbios med sitt solarium, ställa sig framför kameran och med pålagd rysk (som alla andra icke amerikaner) accent och utbrista: "I will destroy you"!!!
Och sedan leva på det i resten av sitt liv...?!

Söka, söka, söka

Jag har sökt världens absolut roligaste jobb!!
OM jag skulle gråta av lycka om ett jobb, likt detta skulle bli mitt i framtiden?!?
Eh...JA!!!
Jag blev så taggad igår när jag satt och surfade runt på olika jobb, det såg nämligen ut som om sommarkoman börjar släppa nu och tjänster annonseras ut igen. Lovly!

Om jag någon gång får ett riktigt jobb är det första jag skall göra att köpa en sprillans ny garderob!!
:)

Störigt missbruk

Ord som för tillfället missbrukas BIG TIME:
Retro
Chabby chic
Ombloggat

Kan svenska folket bara sluta nöta sönder dessa termer? Jag kräks!

Jobbsökande

Bör jag känna mig stressad som inte har ett jobb färdigt ännu? Enligt egen plan skall jag infinna mig på ny arbetsplats senast den första november och guess what? Bara semtpember och oktober kvar nu..
Tycker inte att jag hittar så mkt jobb att söka heller. Jag har sökt ett par som känns intressanta, men skulle önska det fanns lite mer att välja på..
:(

Hösten knackar på dörren...

...och det känns verkligen galet stressande. Vad hände med denna sommaren? Vad hände med året? Med livet?
Näe, inte så dramatiskt men i vanlig ordning har sommaren som hastigast bara sprungit förbi och andfått ropat "hej" "hej" till mig, som står inomhus och genom fönstret ser den försvinna runt husknuten..
Augusti. Aldrig trodde jag att augusti 2011 skulle vara här så snart. Prinsessan fyller ett år om 22 dagar. Hennes allra första födelsedag.
Jag har varit hemma i ett år och sju dagar... Vad har jag gjort?
Pyret växer och frodas, visserligen, och för det får jag ge mig själv en klapp på axeln. Men annars?

I och för sig finns det fortfarande lite lilv kvar i sommaren och familjen Borgeström/Prytz (eller tvärtom om man hellre föredrar det) skall snart fira sin sista semester vecka (för i år) på någon bergstopp uppe i Åre.
HÄRLIGT!!! Den vecka som jag sett fram emot som allra mest är snart här, och jäklar vad det skall vandras!

I förra veckan mös jag runt i Norrköping med Stor M och lill m, underbart fint som alltid när man gästar dem. Vädret var kanon och jag fick skåda den allra största sushibit jag någonsin sett. Kuresu (crazy) som japanerna själva skulle ha sagt..

Det moderna språket

Inte bara våra liv och vårt umgänge flyttas mer och mer bort från den fysiska världen och in i internetvärlden. Även språket verkar ha tagit en mer cyberliknande form.

När jag i morse kikade på nyhetsmorgon pratades det, passande nog, om social media och om brott som sker på bloggar och sociala forum som exempelvis Facebook. Diskussionen i sig var ganska intressant (även om det inte direkt är något nytt), den får en att inse att internet verkligen ÄR en ny värld, en livsarena, där oschyssta saker faktiskt drabbar folk. Sådant som händer på gator och torg händer även över internet. Exempelvis skriver SVD senast idag om en kvinna som, pga sin religion, trakasseras på FB. Det måste vara ytterst svårt för rättsväsendet att behandla brott som dessa då internets intågande i var mans hem faktiskt fortfarande är relativt nytt och brott som det medför begås i en långt mycket högre takt än vad polis mfl. ens hinner förstå och ännu mindre hinner lagstifta om och ta itu med.

I vilket fall.. det som var mest underhållande var språket, som bitvis användes.
Någon man från rikskriminalen pratade om "Facerape" (visste inte att det var ett allmänt myntat ord som används även i yrkesvärlden) och programledaren ställde en fråga om åtgärder och undrar om dem är de samma som "IRL".
What? Jag insåg senare att hon pratade om I Riktiga Livet (alt. In Real Life, antar jag?!)

Men HAHAHAHAAA. På fullaste allvar?
För inte så länge sedan hörde jag även någon på stan säga "LOL" till sin polare, även det på riktigt.

Jag skickar en liten sympatitanke till alla pensionärer som säkerligen kikar på morgon tv och inte förstår ett endaste dugg av vad som där sägs!
:)

Sommarkärlek = utopi?

Det är allmänt känt att September är den månad som allra flest skilsmässoansökningar lämnas in.
Efter en sommar och semester fylld av bråk, besvikelse och längtan tillbaka till jobbet, tycker vissa att nu får det banne mej vara nog.
Ett ganska komplext fenomen, inte helt okänt för mig. Jag har visserligen aldrig ansökt om skilsmässa men kan känna igen mig i att semestern faktiskt kantas lite av gnäll!

På tv4 morgon sade någon att det är rent av tragiskt att vi svenskar lever ihop med den vi allra minst vill fira semester ihop med. Och när vi äntligen har lite lugn stund, bortom barn, jobb och dagis, så finns det ingenting att tala om.

Jag som oftast är den stora cynikern vill för en gångs skull ändå hoppas på kärleken. Jag tror inte egentligen att det handlar om att man inte har något att tala om eller vill spendera semestern ihop. Jag tror att vi i själva verket;
1. Är för trötta för att orka prata. åtminstone första veckan på semestern och att
2. Vi har så höga förväntningar på dessa 5 fjuttiga veckor som vi ser fram emot så innerligt under resten av året, att vi allt som oftast blir besvikna. Om inte vädret är strålande vackert, rosévinet ordentligt kylt, barnen fräkniga och glada, samlivet toppen och utlandsvistelsen full av spännande äventyr - ja då blir vi ledsna. Besvikna och ledsna. och då bråkar vi.
Varför dessa förväntningar? Jag tror att vi lever ett X2000 liv där det stressas och jobbas allt för mycket och där vi lägger alldeles för lite tid och pengar på äkta lycka och tid med varandra. DÄRFÖR hoppas vi att detta skall fylla våra liv under semestern och det är, tyvärr, alldeles för bräckligt.

Ibland skapas små bilder i mitt huvud över människor som trängs på ett gigantiskt löpband. Sen tänker jag att hastigheten på bandet ökar i kronologisk riktning, dvs ju moderna samhället blir desto fortare går bandet. Nu 2011 springer folk som idioter - kors och tvärs på bandet, med portföljer, datorer, ungar och mobiltelefoner i högsta hugg. på mitt imaginära löpband skapas kaos och det blir mer och mer överhettat.
Antingen kommer folk snart att flyga av åt höger och vänster eller, och det kan vi ju hoppas på, kommer någon klok jäkel att trycka in stoppknappen så att vi får stanna upp, hämta andan, torka svetten i pannan och fundera över vad fan vi håller på med!!

Nya influenser

Jag tycker att det är jävligt drygt att mycket av mitt umgänge på senare år har kommit att begränsas till parmiddagar.
Missförstå mig gärna rätt:
Parmiddagar kan va hur trevligt och skoj som helst MEN jag ogillar själva faktumet att den ursprungliga kompisrelationen knappt finns kvar utan istället enbart finns till som en par-kompis-relation.
Hela bekantskapsexistensen har tagit ny form. Hur brukade vi vara kompisar? Jag vet inte, för det var så länge sedan?!?!
Vad mer som händer i ett ständigt parumgänge är att jag som enskild individ inte längre bara är jag utan i total symbios med min partner. Således kan de vi umgås med inte känna MIG vidare bra, då det är långt ifrån alltid man är sig själv fullt ut med partnern i hälarna. Och även om man är det så framstår man ändå som en del av honom och han som en del av mig eller värre; som en antagonist till den andre.

Vad gör man då när folk hela tiden skall umgås i par? Man vänder sig till de vänner man har som inte lyckats normaliserats ännu - skaffa partner och barn.
Men vad gör dem?
Super.

Jaha. Jag är visserligen inte den som spottar i glaset men att "köra hårt" känns liksom lite... 2003. Och att supa ner sig så in till benmärgen att man måste spy upp lungorna dagen efter..njae..det händer väl fortfarande någon gång vartannat år...men varje helg?
Backar på den tror jag!

Visserligen har jag själv noterat hur min rolighetskurva starkt pekat neråt det senaste året, och nu är i gränslandet för katastrofal kraschlandning, så kanske är det lika bäst att bara gräva ner mig själv och skita i allt annat!