tebax

Nu e jag på fast mark igen. För er som undrar så oroligt vart jag tog vägen utan telefon å allt.. Orkar inte blogga dock då jag snart måste kravla mig utanför dörren på jakt efter något ätbart.
Senare!

Sportbar nummer 10

Ett ganska passande namn på den restaurang som jag vid två tillfällen gästat under denna sommar. Den ligger längst med shoppingstråket vid Waxholms hamn och är ganska lagom stor, lagom omysig med lagom fullproppad uteservering. Ingen speciell så.
Varför är då namnet så passande? Jo..
Om man skall bedöma deras mat på en skala från 1-10 (där 10 då naturligtvis är det högsta) är det inga problem att de gem en tia! Portionerna är stora nog att räcka till för två. Råvarorna tycks fräscha och det ser gott ut på tallriken, inte minst smakar det bra.
Omvänt kan man bedöma deras service från 10-1 (där 10 är det sämsta) och ja... precis. Utan ett ögonblicks tvekan går det fint att ge dem en tia även där.
Båda tillfällen jag har besökt krogen fick vi först vänta en halv evighet, ung. till midjan minskat 2 centimeter i omfång och läpparna börjat bli blå, innan vi ens fick några menyer. Sedan får man demonstrativt visa att man är redo att beställa, då de inte alls har en tanke på att kolla av sina gäster.
Ett litet plus i detta negativa kaos är dock att maten skickas ut på borden i förvånansvärt snabb fart (således kan det inte vara något galet med kocken).
Men det här med att få notan efter att man bett om den...Not so very good. Förtsa gången jag var där vet jag inte exakt hur lång tid det tog (upskattningsvis 100 år). Men i mitt liv brukar tiden rusa iväg och om jag upplever att något tar lång tid så har det verkligen gjort det. Men ok, säg i alla fall en kvart. Igår var det samma visa. Jag klockade och fräste irriterat till min bordsdam "att är de inte här inom 15 så drar jag".
Efter 11 fick jag notan. Efter ytterligare 10 hade de inte ens hämtat den. Jävla puckon, tänkte jag, röd i ansiktet av vrede. Men eftersom jag är allt för hederlig för mitt eget bästa klampade jag in till baren och lade fram nota och pengar. "Hej, hej", hälsade tjejen mig med ett brett leende. Hon kände inte ens igen oss..suck. Jag betalalde i alla fall kontant. När man betalar med jobbets pengar är det viktigt att ta kvitto och att lämna dricks är naturligtvis strikt tabu. Men inte ens om jag betalat ur egen plånbok hade jag lämnat den minsta valör i bössan.
Dålig service kan verkligen få mig att gå igång. Jag är ingen gourmet så för mig kan service ibland vara långt viktigare än maten i sig.

I vilket fall skrattade jag glatt när jag passerade buss 670 till Stockholm, ett litet tag senare. Någon i min bekantskapskrets har nämligen starkt opponerat sig mot att Waxholm inte skulle vara Stockholm... guess not!
:)

Ledighet - yeah right!

Skrattretande hur livet ibland kan förändras så dramatiskt i bara ett andetag. När man minst anar det kommer ödet smygandes i buskarna och rör om i den stora grytan, så vipps är man tvungen att tänka om.
Istället för att räkna ner mina dagar på jobbet räknar jag numer upp och konstaterar att jag inte kommer härifrån förrens klockan 12.00 på torsdag, 44,5 timmar efter det att jag idag klev på mitt arbetspass.
Jag funderar allvarligt på att adressändra och eskortera min uppsättning skor till Älta istället. Kanske flytta med bilder på familj och vänner så att jag inte glömmer bort hur de ser ut.. Någon dag kanske jag får se ljuset utanför dessa väggar igen?
Till dess övar jag stenhårt på att stänga av mina bedövade öron och intala mig själv att allting har ett slut!

Hur var min dag då?

Ibland vill man verkligen att tiden skall gå minst dubbelt så snabbt som den gör. Det spelar dock ingen roll hur ofta man kikar på klockans visare eller hur mycket man försöker intala sig att ett par timmar går undan, tiden går inte fortare för det..!
Min kropp är halvsjuk och bör egentligen ligga nerbäddad i den stora härliga sängen. Men istället har den tvingats jobba, och inte så lite heller.
Helvetesdagen har bara inneburit stress ch problem från början till slut. En personal kort på jobbet = extra arbete för oss som var där. Ostruktur och två aktiviteter inbokade på tre personal, not som smart.
Mellan klockan 16 och 21 har vi dessutom turats om att torka spya från väggar, golv och säng med ungefär 15 minuters mellanrum. Tabletter mot akut ångest har proppats i en varelse som trots det inte kunnat somna utan istället systematiskt vänt ut och in på magen överallt förutom i de framställda hinkarna. Tvättmaskinen har gått på högvarv och jag har slagit rekord i hur många gånger man kan bädda rent en säng under en timmes tid.
Att grädda våfflor, duscha rent folk från spya, tömma papperskorgar,koka kaffe och delegerar medicin under en och samma gång är en konst. Att dessutom få mat i den egna magen känns som överkurs. En trevlig bad och fika kväll förvandlades till minigolf på rekord tid med en måttligt irriterade down syndrom och en halvsömnig vinnarskalle som dessutom är blind. Exakt hur spelar man minigolf med en blind?
Men mitt i detta kaos finns såklart kärlek och omtanke där som tröst. Den sympati man känner för dessa människor är långt djupare än den frustration som ibland knackar på dörren. Viktigast av allt är att kunna kliva in i en yrkesroll, ta hand det som behöver tas om hand och omvandla problem till möjligheter. Lika viktigt är det förståss att kliva ur sin yrkesroll, kunna ta ett glas rosé och beklaga sig över hur jävla jävlig ens arbetsdag har varit!

Nedräkning

Jag är gammal, grå och ensam... Men jag ler ändå! Nedräkning av antal dagar på jobbet, 13 kvar. Jag börjar känna mig riktigt sliten nu och behöver verkligen, verkligen vara ledig snart. Det kryper i hela kroppen av irritation och huvudet dunkar konstant. Om jag skall överleva restrerande 3 veckor måste jag verkligen äta bra, sova ordentligt och röra på mig. I dagsläget fallerar min kropp och humöret med den...
Nu ska jag njuta av smärta på spikmattan och sedan sooooova i massvis av timmar.
Chip-chop!

Sommar - Sommar å sol

Jag har haft en ofantlig tur med vädret under de dagar som jag haft ledigt. Igår gick jag av vid 12 på jobbet och idag har jag varit ledig helt.
Jag fick äran att umgås massvis med min gamla vän M.Kay...mys. Vi drog till Oxnö och badade i det blå...
Nu ska jag ut på havet och grilla burgare, jamm..

Det finns en första gång för allting

Efter en förmiddag som bjudit på en hel del massa regn bestämde sig moder jord för att bjussa på lite solsken under eftermiddagen/kvällen igår. Niklas tog sig hem lite tidigare från jobbet, jag och Kollis shoppade loss råvaror på ica (utan att snatta en enda sak denna gång). Vi packade två bilar fulla med bra-att-ha-i-skärgården-saker och sedan bar det av mot Gålö båtklubb.
Skönheten guppade i vattnet, vacker som aldrig förr och i samma andetag som vi lade ut från bryggan sprack himlen upp och solen log vackert varmt mot oss.
Någonstans åkte vi. Jag vet inte vart det var. Linda vet inte vart det var. Anders och Niklas vet var det var, då de var dem som skeppade.
Min stora uppgift på sjön är att vara hopp-i-land-kalle var gång vi finner ett mysigt ställe att lägga till på. Det är roligt att hoppa i land och bära av, jag gör det med nöje. I alla fall oftast.
Denna omtilläggning började som de flesta andra, mycket bra. Kollis ville kasta ankare men det kändes inte stabilt att låta en höggravid kvinna göra sådant mansgöra så Niklas fick ta tag i det hela. Samtidigt planerade jag mitt iland-hoppande och gjorde iordning tamparna mycket bra och systematiskt. Jag svor, som alltid, över att nästan alla tampar vi har är typ 50 meter långa (dvs jag blir ung. 5 kilo tyngre varje gång jag skall hoppa iland) men så log jag glatt åt att finna en ensam liten, kort tamp längst ner i båten. BRA! Jag var nöjd.

Med eller utan skor, tänkte jag? Med blev det då jag ibland blir lite orolig för att skära sönder fötterna ifall jag skulle hoppa på något vasst. Man vet aldrig med mig, jag är ganska klantig. Det är något som ligger i generna, bara är så.
Jag tog sats som vanligt och hoppade grasiöst i land. Ett litet problem inträffade ganska snart. Jag hade valt att kasta iland tampen först för att hoppa sedan, så gör jag alltid och det brukar inte vara risk för att de hamnar i vattnet (om man inte kastar dem över hela ön förståss) då de som sagt är jättelånga. Men den lilla fjuttiga tråd som jag tidigare skattat mig lycklig åt var ju så jävla fjunig att den inte nådde upp på klippan utan fick bada istället. Jaha?
Dum som jag är fick jag för mig att jag kunde hålla båten med mina bara händer i relingen.
Not so smart.
Vinden tog tag i aktern och slet båten en aningens aning ut mot det stora havet. En aning för mycket för att jag skulle kunna stå på platsen still och hålla i. Således gled vänster fot ner mot vattnet och... ja....den plumsade.
Två val hade jag i detta nu; 1. Släppa båten för att låta den lägga till på nytt med någon som kastade en längre tamp för mig att ta emot eller 2. Själv försöka ro det hela i land men med 99% risk att misslyckas.
Jag har ju alltid varit lite av ett wild card och 1% chans är väl inte direkt några dåliga odds?
HAHA.
Det blev inte så smärtsamt i alla fall då det enbart tog någon sekund innan min vackra nuna försvann ner under båten. Hängandes i armarna med 2/3 delar av kroppen i det stora blå, skrikandes att jag snart tappar mina skor (som om det var det största jävla problemet???!)
Någonstans i den torra bakgrunden hör jag Melwin, 2 år, fråga sin kära moder om "weronica håller på att tvätta skorna".
Tidigare under dagen då jag cyklade hem i åskskurarna, var jag orolig att min mobil skulle gå sönder pga allt vatten. Denna oro kändes ganska löjlig när jag guppade runt som en plastpåse med full mundering och med alla värdesaker i fickorna. Goretex i jackan? Yeah, right...
Nu har jag i alla fall fått svar på om flytvästen verkligen fungerar...

Kvällen gick för övrigt jätte bra och våra hamburgare var de godaste någon någonsin smakat!
Som kronan på verket valde vi att köra in i grannbåten på båtklubben, för tredje gången, då vi skulle lägga till. Niklas plan är att ersätta ägaren ekonomiskt för sveda och värk när sommaren är slut..
Vad gäller Anders och Kollis så är jag heeeelt säker på att de finner oss 100% sjödugliga och inte känner sig annat än galet säkra när de gästar skärgården i sällskap med oss två!
:)

I'm still singing

Det öste ner i... vaddå? 35 minuter? Varav jag var ute och cyklade i 32 av de minutrarna. Första gången dessutom som jag lämnat hemmet utan att packa ner mina braiga regnkläder. Såklart!
Men det gör inget. Lite jobbigare att trampa bara och lite svårare att se, men ändå ganska så kul. Speciellt när man blir omkörd av bilar som susar genom de stora vattenpölarna som snabbt bildats på gatan, och man får en våg av regnvatten över sig. Känns som om man åker flumrider på liseberg :)
Nu är jag iaf hemma, 1.5 timmar tidigare än beräknat (mina arbetssysslor var färdigställda och jag har ofantlig mensvärk så jag kunde inte göra annat än att gå hem).
Jag undrar hur grabbar vågar säga att vi kvinnor inte skall gnälla över barnafödsel för vi har ingen aning om hur det är för en man att ha en ordentlig förkylning. Jag skulle vilja säga att vi inte skall gnälla över att föda barn då mensvärk en gång i månaden kills U slowly!!!!!

Jag tror det är dags att trösta sig med ett par avsnitt Twin Peaks, ooooooooh!

Aldrig mer!

Sade jag den dagen då jag satte mig på flyget hem från malta för snart 2 år sedan. Ett tråkigt land, stenigt och fattigt på happenings.
Men som ni vet så skall man aldrig säga aldrig. För nu skall jag tillbaka igen. Mycket kortare visit denna gång men eftersom jag nu har koll på maltas kanon och kalkon ställen så blir det nog en mysig liten tripp med mycket snorkling och trevligt sällskap.
- absolut ingen dykning dock.
Sonia, I'm on my way!

Snark

Jag skriver detta enbart för att uttrycka min trötthet över att jobba. JAG ORKAR INTE MER!!
Blä! Jag får krypningar i hela kroppen, nästa panik. Känns som om jag vill slå någon riktigt jävla hårt på käften. Jag längtar till om två veckor då jag skall vara ledig i 4 & 2x0,5 dagar och bara vara. Det måste bli skärgård då för min del. Jag orkar inte med några människor, vill bara vara ett med den tysta naturen.
HEJ DÅ.

Badrumshowen

Ganska ofta..Låt säga i alla fall någon gång i veckan, bjuds jag på en enastående dans- och sång show i mitt eget hem!!
Det är gratis, det är underhållande, det är vackert men ändå hemskt, det är ohämmat och det är aldrig något jag ber om. Vips så är det hela bara igång.
Oftast är det i samband med sänggående eller uppvaknande och nästan alltid i badrummet under borsta tänderna- proceduren.

När man minst anar det (fast innerst inne i hög grad misstänker det) dundrar det hela igång med mig själv som enda publik på bästa ståpats. En gestalt i skepnad av allt från Michael Jackson till Bonnie Tyler skrålar med hög stämma, nynnar rätt melodi men komponerar alltid ihop det med fel text. Mina trumhinnor (och säkert grannar) bedjar om ett avslut men mina mungipor dansar alltid i takt med sången och magen ler generat tyst.

Armar flyger åt höger och vänster, ben som snurrar om varandra, turkisk magdans och knyck med nacken som får mig att undra om det i själva verket är fråga om någon slags självmordsdans?!
Grädden på moset, kronan på verket, fyllningen i bullen, leksaken i chokladägget - självaste höjdpunkten kommer dock när kalsongerna förvandlas till små mini, show, tanga, upprullade längst med låret och invikta bakåt så att det typiskt manliga syns än mer, och skinkorna skakas åt höger sen vänster sen höger... och emellanåt mot varandra i en slags spasmisk cp rytm.

HAHA. Jag skrattar och har fått en bra start/slut på dagen!

Sluta gnäll, jävla muppar

Jag klarar verkligen inte av folk som gnäller, åjjar sig, gråter och beklagar sig över sin sketna livssituation. GÖR NÅGOT ÅT SAKEN!!!
Varför förstår inte folk att om man själv inte vill ha en förändring så kommer ingen förändring att komma? Med detta naturligtvis inte sagt att en förändring är lätt att genomföra. Men att sluta gnälla och försöka se ljuset i vardagen är alltid en bra start.
Det som gör mig mer irriterad än något annat är att de ibland är så totalt dumma i huvudet att de tror att "vi runtomkring" inte ser igenom deras lilla spel. Vi vet, och jag vill verkligen betona VET att de njuter av att få vara offer. Mmmm.... Så härligt synd om er, alla skall sympatisera med er över att livet suger och att ni verkligen förtjänar något bättre.
HAHA!!! Ni vill inte ha det annorlunda, för en offer roll är det bästa ni vet.
Skit på er och sluta gnäll så jävla mycket!

Nä nu jävlar!!

Det kan inte vara sanning?!
Nya bestämmerlser ang studiemedel säger att taket för hur mycket man som student (som tar lån/bidrag av staten) får tjäna, kommer att sänkas.
Why god, why???
Jag kan verkligen för allt i världen inte begripa varför studentens inkomst skall regleras? Trodde regeringen var FÖR arbete?
Guess not..

I'm actually singing in the rain!!!

Jepps. För jag tycker att det kan vara ganska så mysigt ute i regnet om man bara har de rätta (läs goretex) kläderna på sig. En regning kväll, lite i skymning är det faktiskt toppen att vara ute och promenera i ljudet av vatten som skvalpar mot marken. Eftersom de flesta är oattraherade av regnet så är man ofta ganska ensam på sådana promenader, that's just great!!!
Något som däremot inte får mig att sjunga är 1. En sjukt värkande axel, som dessutom förstärks av den onda nackspärr som jag vaknade upp till imorse. 2. Att få måsskit (alt trutskit) på mig när jag cyklar till jobbet. 3. Att någon mupp har klippt busken på uteplatsen till nästan obefintlig höjd. 4. Jobba... är sååå trött på jobbet.

Men eftersom att det är just jobbet jag befinner mig på denna underbara stund, är det ba till å bita i det alldeles för sura äpplet och återgå till sina sysslor.

Ciao Bella(o)!!

Tragiskt

Alltså. Det är så tragiskt det här med Michael Jackson. Inte egentligen för att han är död utan mest för att hela hans liv känns som en ledsam och hemsk historia. Tidningarna fyller var och varannan sida med bilder, rykten och annat skit om hans liv. Under M.J memorial som sändes igårkväll talades det bara om hur fin han var och vad bra han gjort. Justitieministern talade högt och tydlit om att enligt amerikansk lag är man oskyldig till skyldighet kan påvisas.
Det är så tid nu att tänka på det! Varför var det ingen som klev upp och talade så klokt när han levde och behövde det som mest?
Undrar hur många av dessa stjärnor som igår talade så personligt som om de var riktigt goda vänner med M.J, sagt till han under den tid han var i livet hur fantastiskt underbar han var och hur mycket gott han gjort för världen?

Det är en sjukt galen idealisering av honom nu och man hyllar honom nästan som en gud. Jag undrar om det hade varit samma sak om han gått en "natulig" död till möts vid 85-års ålder istället?

Jag blev riktigt upprörd igår när jag såg faderns fula nuna på minnesstunden och kände att han fan inte borde få vara där. Den äckliga gubben. Jag tror stenhårt på att hans misshandel och övergrepp på M.J starkt bidrog till hans sargade själ och ständiga längtan samt försök att få uppleva en riktig barndom.
Det är verkligen sorgligt...

I slutet av sändningen när hela familjen Jackson står på scen, ovanför den lilla platå där man sjukt nog placerat M.J i en guldkista (yes, they are americans) försöker äldsta dottern, mellan tårarna, att utrycka att enda sedan den dag hon föddes har Michael varit den bästa pappan och hon älskar honom!
Till och med jag var tvungen att fälla en liten tår, stackars barn.
Jag ber till gudarna dock att hela grejjen med att ta med hans unga barn på en minesstund som sänds i tv över hela världen, INTE är ett kommersiellt jippo annordnat av familjen Jackson. Förhopningsvis kanske, kanske det kan bli något bra av dessa barn ändå, om de slipper det rampljus som deras far alltid tvingades fram i.

Ja, jag tycker som sagt att det hela är tragiskt och nästan äckligt. Tjaffs om vem som skall få ärva vad och så vidare. Producenten för "this is it" var på minnesstunden och gjorde reklam för den show som nu istället blir i London. "Häng med oss. det hade Michael velat". Men va fan!!!!! SLUTA!!
För mig käns det som om stackarn i hela sitt liv fått vara en vara som skickats mellan giriga händer och då är väl inte hans längtan efter att få vara ifred, vara sig själv och bli älskad för "den människa" han faktiskt är, så konstig?
Det är klart man inte skall önska livet ur någon, men seriöst....Jag tror fakiskt på något sätt att det är skönt för honom att slippa vara med längre.

OCH vart fan höl Diana Ross och Elisabeth Tailor hus? De som skall vara så jävla bra vänner?
Slutligen vill jag bara hoppas att de idioter som under dessa Sex-skandaler anklagat M.J för det mesta och pumpat honom på massa pengar vilket ledde till personlig konkurs för hans del, mår riktigt, riktigt dåligt över vad de gjort och att alla deras pengar bara ger dem olycka!

På landet får jag ro...

.........NOT..............
Hur tänkte jag när jag drog två hela dagar med min muppiga familj ut till en liten stuga på landet? OMG.
Det fungerade iof ganska så bra till dess att vi skulle ta oss in till "Sta'n" och "strosa". Betoning på strosa. Jag LOVAR att en 200-år gammal tant, med rullator, dropp och obefintlig höfkula skulle kunna springa förbi vår lilla familjevandring;
En skrikande bebis vars mamma inte hade tid för hon gick ut och in genom SAMTLIGA Norrtäljes frisersalonger i jakt på en klippning NU. En rastlös sexåring som har lärt sig att gnälla och skrika är bra för då får man som man vill. Två fjortisar som bara följde med in till stan för att få äta glass (vilket tog dem exakt 2 minuter) sedan ville de åka hem. En galet förvirrad moster som tyckte att 30 grader och sol var ett utmärkt väder att shoppa kläder i (HM, Kappahl dessutom som absolut inte finns hemma...) En kusin som mest hängde med den galna mostern. En mamma, vars ben (med tanke på dess hastighet) man kan tro är 2 decimeter långa och som bara MÅSTE fönstershoppa på alla de mest konstiga ställena och promenera förbi varenda fik och mummla "det här var ju en trevlig stol, jaha. se sådär har de gjort där. Men ojj, vilka fina blommor. Usch. vilken tråkig mat. Kom med något nytt".
Sen fanns det förståss en Jag också. Hungrig som få och med ett humör som kraftigt påverkas av det sjunkande blodsockret. Bullar? Nej, tack. Jag vill ha MAT!!!!

Nu är jag tebax på jobbet. fick jag välja helt fritt skulle jag låsa in mig själv i en mörk jordkällare och sova i ett dygn.