Finns det verkligen inget att göra?

Jag vill inte vara en gnällig och obildad medborgare som bara sitter hemma på sofflocket och kritiserar politikerna för sitt görande och icke görande. Men, seriöst.... Det här med Dawit Isaak... Finns det verkligen ingen lösning? Jag undrar allvarligt om mannen ens är vid liv? I måndagens (eller tisdagens) intervju med Eritreas president, deklarerade han tydligt att han inte bryr sig om Dawit, att han aldrig kommer ställas inför rätta och således aldrig kommer släppas fri. "vi tar hand om människor av hans slag på vårat vis", uttryckte han. Vidare talade han om att Eritrea inte var intresserade av Sverige och oss svenskar, att en god kontakt och eventuellt samarbete på något vis var otänkbart och att svenska politiker gjort bort sig genom att bry sig för mycket. Han poängterade även att hela Dawit kampanjen bara var en del av en större kampanj ledd av Washington. "Svenska folket skall inte låta sig luras av sina politiker". "Sverige har uppträtt ociviliserat". Mmm, det där sista kan man lätt dra på mungiporna åt. Det är aldrig bra att kasta sten i glashus...
Jag kan iof hålla med om att Sverige är engagerade av en enda anledning och det är för att Dawit Isaak råkar vara svensk/eritrean. Hade han bott i England, Frankrike eller staterna hade ingen brytt sig. Således kan man funderad över vad egentligen Sverige vill med sin Dawit-kampanj? Bryr vi oss verkligen om problematiken och alla andra oskyldigt fängslade människor nere i Eritrea eller vill vi ha hem Dawit för att kunna klappa oss själva på bröstet, sloltsera som en tupp och säga att "Sverige är väl ett toppenland som väl tar hand om sina medborgare"?
Jag tror att presidenten är lätt ocharmad av svenska politiker just på grund av att de fokuserar på en enda enskild person. Ingen vill ens diskutera helheten. Å andra sidan kan man ju fundera över hur den diskussionen skulle se ut.
Sverige: Du är en skitdålig president, en tyrann som inte bryr dig det minsta om att ditt folk svälter, du fångatar alla som opponerar sig mot dig".
Kanske inte...
Med tanke på att han verkar ha svårt för kritik över huvud taget så kan jag inte riktigt se att ett samtal kan äga rum, what so ever.
Men man undrar ju vad stora politiska organ som FN och EU egentligen har för möjlighet att påverka en situation som denna? Även om en störtning av den eritreanska regeringen, i mellanåt verkar som det enda rätta, så förstår till och med jag att det är en omöjlighet.
Men vad sägs om en strypning av allt bistånd då? Presidenten har ju själv sagt att han inte är intresserad av ett samarbete med Sverige och vi råkar dessvärre vara en mycket stor bidragsgivare till landet...
Jag har ingen aning om hur export från eritrea till EU ser ut, om det ens finns någon? Men USA har ju massvis av gånger skapat handelsblockader gentemot andra länder, varför kan inte Europeiska unionen?
Då kvarstår förstoss den jobbigaste frågan: Vad händer med folket i Eritrea, redan nu ett av världens absolut fattigaste länder, om vi stryper allt bistånd eller inför handelsförbud?
Två tänkbara scenario; 1. Alla dör (inte så lyckat) 2. Folket blir utom sig av desperation och stormar hela regimen, gör stora uppror mot styret som tvingas till landsflykt.
När jag tänker vidare så finns det såklart massa fler tänkbara konsekvenser;
3. Presidenten själv får stora skälvan när alla människor öppet går emot honom och hotar hans maktposition, vilket leder till att han skärper sin egen politik och går med på att förhandla med oss i omvärlden, kanske släpps Dawit. Problemet med detta är att alla andra länder blir nöjda, när deras fångar släpps, men fångatagande och annat omänskligt mot det egna folket lär ju fortsätta.
4. Stor inbördeskrig utbryter, massa civila dör och vi i väst kan bara sitta i tv soffan och titta på.

Näe, jag vet faktiskt inte. Vad ska man egentligen göra? Eritrea är ju bara ett land i mängden dessutom. Många garnnländer i Afrika, Nordkorea, Kina och inte minst Ryssland är en maktgalen diktatur.
En liten, liten kula i huvudet på några skulle inte skada, problemet är dock att det kommer nya, precis likadana som vill hävda sig och sitt ego på samma vis!

Det är lätt att vara tuff men vem skall egentligen ta hand om mig när jag är ensam...?

Jag börjar få lite kalla fötter inför Japan... Såklart att jag ska åka!! No doubt, men lite läskigt börjar det att bli. På ett sätt är det just läskigheten som jag vill komma åt och det hela gör det ännu mer åtråvärt, men samtidigt så jobbar jag hårt på att förtränga känslorna av ensamhet och saknad som jag vet kommer att infinna sig.
För faktiskt så skall jag vara borta, på andra sidan jorden i sex månader. Och min älskling är kvar här hemma. Ingen där som skall hålla om mig om natten och ingen som tröstar när jag är ledsen eller berömmer när jag gjort något bra... Det kommer bli tomt.
Det är jätte lätt att vara kaxig och bara se fram emot allt skoj som komma skall, men innerst inne letar sig oroskänslor fram och det blir ibland svårt att kväva dem och låtsas som ingenting. Men jag vet att det hela kommer göra mig gott, göra oss båda gott. Att längta har ingen dött av...

Det tar lång tid för saker att förändras..

Jag slogs av en tanke idag när mina bröder,14 år gamla, berättade vad de hade för ämnen i skolan. SO, NO, Engelska, Svenska och annat bekant. Så har de naturligtvis slöjd och idrott. Jag frågade om de får välja att läsa träslöjd eller syslöjd? Det fick man inte, man måste gå på båda och syslöjd det är tråkigt.
När jag gick i högstadiet reflekterade jag inte så mycket över varför man har slöjd, tyckte mest bara det var dötrist och jag minns att jag var skitdålig på träslöjd och än sämre på syslöjd (en gång skulle jag sy in mina jeans och lyckades sy fast det ena benslutet på det andra låret). Men nu när jag är vuxen, mogen och förståndig så har jag insett att slöjden är ämnad som ett uppfostringsprojekt. På den gamla goda tiden fick pojkarna lära sig snickra och svarva, medan flickorna virkade, sydde raka sömmar, sick-sack sömmar och stickade. Allt för att rustas inför det kommande livet (i fabriken om man var pojk och i hemmet att laga mannens tröjor om man var flicka).
Hemkunskap är ytterligare ett ämne i skolan vilket man vanligtvis försökte undslippa bäst man kunde. En tjock gammal fröken som skulle lära en hur man bakar bröd, gör redning och manglar dukar.

Det intressanta med det hela är att mina bröder idag, likt jag gjorde då och även mina föräldrar för ännu längre sedan "tvingas" lägga sin värdefulla skoltid på dessa lektioner, för vad som egentligen är en statlig socialisationspropaganda. Det som kanske skiljer vår syskon generation från mammsen och pappsen är att både pojkar och flickor, sida vid sida måste genomleva både trä- och syslöjd. Således har man uppgraderat skolplanen i kampen om jämställdhet.

Vid middagen bad och bedjade mina ostruturerade bröder om ett intyg för att slippa morgondagens gymnastik. "vi har dans. Det är FETT tråkigt".
Mmmm, dansen ja... Den minns man. Usch. Det VAR verkligen tråkigt. Och vilka danser dessutom. Foxtrot, bugg, vals och andra, för länge sedan, utrotade danser. Varför skall man lära sig det?
Jo, för att förr var det en viktig del i människors sociala liv. Det var tvunget att veta hur man för sig på dansgolvet, det var nämligen på byns dansbana med en alkoholfri cider i handen, som man spenderade sina lördagskvällar.
Not anymore.
År 2009 har dansbanorna brunnit ner, symaskinen är rostig -invandringen av turkiska skräddare är istället stor, cidern är inte längre alkoholfri och det sociala livet är centrerat till dumburken (den platta) eller i bättre fall laptopen.

Varför envisas då skolan fortfarande med att undervisa i exakt samma sak som för tio år sedan, som för 35 år sedan, till och med 55 år sedan (min mormor dansade oxå foxtrot i skolan)? Vore det inte mer logiskt, för att inte säga bättre investerade skattepengar om ungarna fick lära sig något nyttigt istället? Bättre att uppgradera skolplanen till den moderna, globala tiden - för en konkurrenskraftig medborgare i framtiden! Släng in lite arabiska, kinesiska, genus eller kanske rent av aktiekunskap. Ut med det gamla - in med det nya, för Sverige i (fram)tiden!!!

Egentligen vill jag dela med mig av min kyrkliga upplevelse som jag hade i går, söndag, men jag orkar helt enkelt inte. Att skriva uppsats, köra bröder till fotboll och äta middag med hela stora familjen tar på krafterna. Jag återkommer en annan dag. God natt!

Jungfruturen

I helgen skall det åkas båt. Vi avgår från Saltsjö-Duvnäs imorgon kväll och plaskar vidare mot Kråkskär eller annat bekant tillhåll. Håller tummarna för att vi inte skall gå på grund eller att motorn klappar igen helt..
Idag har jag skrivit uppsats hela dagen och det har gått sprudlande bra! :)
Nu skall det sovas, kram å hej - leverpastej!

H.U.M.O.R

Slöläser annonser för resesällskap på vagabond.se
Garvar gott åt detta;

Thailand feb,mar eller april
Har tänkt att ta en res till thailan någon gångg i feb, mars eller april. Söker här resesällskap (kvinnligt) ålder har ingen betydelse.
// Ewa65


2007-01-23, 19:46
Tjena Ewa ! Är en 32 årig tjej som kommer att vara i Thailand from 4 feb-26 mars, har redan bokat och klart har du lust kan vi resa ihop ? Myran
// Myran


2007-01-28, 13:57
Hallå där! Min resa går av stapeln den 11 feb, landar i Phuket men inget är i min resplan allt står öppet för förslag. Åker åter den 4 mars. Slutet av min restripp kommer jag att vara i Bangkok för att shopa. Hör av dig. ps jag tror att jag har svarat på din resekompis annons på backpacker.se. Kan ha fel. Men är det så, så har du fått min mailadress där :) Ewa
// Ewa


2009-03-22, 14:56
Hej! Mitt namn är Amanda, 19 år iår! Jag ska åka till Thailand (Koh Chang bl.a) som ligger ca. 5 timmar med buss från Bangkok.. Tänkte åka dit till det Thailänska nyåret i April,(Songkran) då dom har vatten krig överallt.. Jag har skaffat mig Thailänska vänner just där på Koh Chang (har varit där två gånger innan) Och det är en underbar Ö som på Svenska heter "elefant-ön". Jag har tänkt att vara borta i ca. en månad.. Har hittat biljetter för ca. 5300 kr. Mvh Amanda, amandaa90

Mohahaha. Så jävla mobbat det sista inlägget. Hon har skrivit 5 liknande inlägg till en massa folk som skall resa, inte ens till Thai.
Gud... det roligaste? Observera datumen på alla inlägg, HAHAHAHAA!!!!!

Ordning i klassen!

Läste dessa ordningsregler på en av kurserna som jag eventuellt skall läsa i Japan under hösten. Följande regler skall av studenten iakttas och följas exemplariskt:

Ground rules in the classroom are set as follows;
1. No chatting
2. No using mobile phones
3. Front rows for students with weaker eye-sight
4. No food. Beverages like mineral water are allowed .No alcohol.
5. No making up

Den sista är klart skönast, hahaha...

Jorge och Jag

Städning på båtklubben i lördags.
Båtplats D12 (vi) infann oss 09.11 på ett lätt regnigt Gålö.
-Rensa sly, sa tanten som förde protokoll över arbetarna och uppgifterna.
Jag hade ingen "sly-rensare" så jag tog ett härligt initiativ och hoppade ner i ett dike bredvid en man som var i full färd med att röjja undan allt som växer med en längd över 10 cm;
"Hej, hej. Jag skulle rensa sly men har inget att rensa med så tänkte att du kan ju klippa bort allt så går jag efter och samlar i små högar".
Okidoki, sa mannen till svar och så satte vi igång..
Min arbetskamrat för dagen hade uppenbarliga problem med att föra sig runt mig, ett antal gånger uppstod pinsamma situationer då han inte visste hur han skulle svara på mina frågor, om han kunde släppa trädet att falla rakt mot mig eller ej... Han var helt enkelt obekväm.
Inget mer med det, tänkte jag, tills jag märkte att alla män (gubbar) jag kom i kontakt med under dagen hade svårt att veta hur de skulle uppträda mot mig. Ingen talade till mig, så länge de inte var absolut tvugna.
Jag påpekade till min sly-rensande kollega att vi var ytterst effektiva.
"Ja, jag vet inte det" sade han, "annat var det på den gamla tiden, när det var man-power här".
Hmm?! Vad menade han egentligen? Manlig power? Dvs, inga kvinnor här eller - manpower, företaget? Har iof svårt att tänka mig att en båtklubb hyr ett bemanningsföretag för att städa upp efter vintern, rensa sly och bära plankor....
I vilket fall fann jag mig ganska snabbt och bestämde att ett skratt borde vara ett passande svar, oavsett vad det var han menade med sitt uttalande.

3 andra kvinnor skymtades under dagen, jag var i klar minoritet. 2 tanter hade ansvar för att inhandla korv och dricka till oss arbetare (det var dock männen som kollektivt bar fram grillen och tända på den), den fjärde tanten vet jag inte riktigt vad hon gjorde. En gång när jag klampade fram till en stor hög med sly och konkade hälften med krogig rygg till containerna, gjorde hon en insats och släpade en ensam gren ur den kvarvarande högen. SLACKER!!

Lite senare under dagen informerade Niklas mig om att han sprungit på ett par donnor på bryggan, de bar in dynor och dylikt i båtarna. Haha... arbetsfördelningen mellan könen har talat till mig... OMG!

Jag träffade på Jorge, den enda mannen som med egent initiativ kom fram till mig för att prata. Han berömde mig för att jag jobbat på bra under dagen och när jag undrade varför ingen annan kvinna bidrog under städdagen sade han att det förmodligen var kulturellt betingat. Det är en fråga om genus... "jaha, tänkte jag" För det visste jag ju egentligen redan...
Jorge var en trevlig man från Buenos Aires med mörkt skägg, stort leénde och varma ögon. Han hade segelbåt och jag misstänker att den låg förtöjd på vår brygga, kanske är vi grannar rent av?!
Vi fann varandra där, en halvregnig förmiddag på Gålö. I väntan på tanterna med korv, stack vi ut ur mängden av skitiga gubbar i 60+ åldern, med blåställ och höga gummistövlar. I cirkel stod dem, med ryggarna helt eller delvis vända mot oss två. När jag högt och tydligt frågade vart de andra damerna var, vände de på huvudena för en stund och tittade frågande på mig, en man log lite generat under lugg. Inget svar, och så tittade de bort igen..
Jorge och jag... ensamma mot världen kändes det som.
En kvinna, en utlänning, två normbrytare i en mansdominerad värld.

Mitt liv i repris?

Mitt liv Svichar förbi mig i drygt 200 km i timmen. Jag försöker frenetiskt att dra i handbromsen men den verkar vara trasig :(
Om fem minuter är det torsdag (åter igen). Vart tog denna vecka vägen?
Jag har ångest över att jag snart är färdig studerad, ännu mer ångest över att jag inte har någon som helst aning om vad jag skall ta mig för då. Oro över sommaren och beslutsamhetsångest huruvida jag skall läsa sommarkurs eller inte? Ytterligare en fråga som gnager i mitt huvud är om jag skall hoppa av Europaprogrammet eller inte.... Kan inte någon ta min kropp i besittning, lösa mina problem, ta mogna beslut, studera klart åt mig och få in en (helst båda) utav mina fötter på arbetsmarkanden?
Jag sover sålänge så kan jag ta en titt på reprisen sen!

Maj, Maj Måne, jag skall lura dig till Skåne

Jag håller på att dö av allergichock! Inatt sov jag halvsittandes eftersom lungorna inte fick tillräckligt med luft i liggande position. Mitt vänstra öga rinner konstant och har varit svullet så länge nu att det börjar bli blått.. 20 nysningar i minuten rensar min hjärna totalt från celler..
Men helgen har varit toppen och jag ser fram emot en, om än snorig, rolig vecka!