Jag är så förbannat duktig.

Faktiskt besegrade jag mitt tvångs-duktiga jag i veckan då jag struntade i att studera inför en tenta. Eller, ja.. inte struntade helt såklart men jag nöjde mig med att bara läsa lite lagom mycket för att vara säker på att skriva G. Och faktiskt. Det kändes bra. Till och med på själva skrivningen, när jag var osäker på ungefär hälften av frågorna, kände jag mig nöjd med mitt beslut. Jag hade i utbyte från ett VG med alla rätt på tentan, haft en skön och avkopplande vecka (men för att vara helt ärlig finns det risk för att prestationsångesten uteblev då det kändes som om tentan gick bra ändå och jag redan ligger väldigt bra till på kursen).

Men nu sitter jag här, klockan är 01 och jag kämpar med min hemtenta i psykologi. En uppsats om skillnaden mellan biologisk och humanistisk väg till motivation.
Jag inser att jag inte kan skriva en uppsats halvbra. Jag skulle kunna, som förmodligen halva klassen kommer att göra, skriva en halvtaskig sak, utan en ordentlig inledning, dåliga refrenser, utebliven källförteckning och bristande analys.
Men varför skulle jag? Vad är det då för vits med hela uppgiften?
Dessutom, när jag började skriva, tänkte jag att jag skriver bara för ett G så det behöver inte vara så noggrant. Men hur sjutton skriver man en uppsats slarvigt? Helt seriöst. Jag vet inte hur man gör? Mitt nitiska kontroll - jag bara måste göra allt "by the book". Jag får typ tvångstankar.
Jag undrar om det har med mitt undermedvetna - jag att göra? Som anser att det är galet viktigt att lämna ifrån mig arbeten som är Top notch för att ge mig själv gott rykte...?
Fy fan va jobbig jag är.
Eller så är det pga hur jag blivit skolad på Svenska universitet. För om man utelämnar en viktig del, exempelvis goda referenser, så blir underkänd. Och jag har ingen aning om hur strikta de är med sådana saker här så jag kan ju inte bara skita i det helt enkelt....
:)

Best night EVER, or at least this week :)

Idag vaknade jag klockan 13.30.... usch... fick dåligt samvete, men det blåste bort på några sekunder så nu sitter jag och bloggar istället för att skriva på den där viktiga rapporten.
Igår skulle det firas halloween. Jag hade köpt lite krims krams men under eftermiddagen tog jag och några kvinnliga bekanta det mogna beslutet att inte gå på den tilltänka festen. Dels för att de plötsligt skulle ha 200 sek i inträde (normalt kostar det inget) men då fick man iof dricka HUR mycket man ville gratis hela kvällen. Dels (den största anledningen) är att det finns två klubbar i hela Beppu så varje gång man går ut springer man på exakt samma folk, lika fulla, lika fula, lika ointressanta. Alltid på samma ställe, alltid med samma bartenders, alltid med samma musik.. Näe... usch. Det kändes tråkigt att kvällen skulle bli exakt lika dan som alla andra kvällar de senaste 2 månaderna (bortsett från kostymerna då förstoss).
Så vi gick på BBQ Down Town istället, övade vår japanska (det går frammåt, det går frammåt), frågade en främling på gatan om hon visste en bra bar?! På grund av dålig engelska gick hon med oss hela vägen till baren bara för att försäkra sig om att vi skulle hamna rätt... Ja, vi är i Japan..
Och gissa vad? Plötsligt var jag telepaterad hem till, vad jag föreställer mig, min farfars gamla kontor eller något.
Milk Hall - väldigt sofistikerat. Med gröna plyschsoffor, stora soffbord i teak, dämpad belysning som svämmade ut ur klassiska 50-tals lampskärmar, höga bokhyllor i tunga träslag fyllda med både europeisk och japansk litteratuhistoria, barskåp med glasdörrar, fyllda till bredden med affärsrelaterad whisky och cognac.
På bardisken, vars oljade ek för övrigt blänkte, i andra rummet spred sig tjock rök från en (kanske cubansk?!) cigarr...

Det var så mysigt! De hade dessutom ett halvdammigt piano inklämt i ett av hörnen. Vid första anblicken trodde jag att det existerade som mysfaktor och helt enkelt bara var en del av inredningen, men det visade sig att de varje helg har piano afton där man kan lyssna live medans man smuttar på sitt (lite väl dyra) glas vin.
En av tjejerna som jag gick ut med är gammalt piano proffs. När vi frågade om hon fick lov att spela lite, nickade de försiktigt ( i Japan säger man aldrig nej till något) och så stängde de dörrarna om vårat lilla vardagsrum som vi satt i.
Vi skrattade lite åt deras beteende...De kan inte säga nej till ett gäng ungdomar (vilka de förväntade sig skulle supa ner sig totalt, låta och skräna) samtidigt som de såklart inte vill störa andra gäster inne i baren... haha, Japaner, överallt Japaner...
Men....När Dagmars fingrar förenade de svarta och vita och förvandlade dem till vacker musik, öppnades dörrarna igen, den klassiska musiken i högtalarna stängdes av och folk smög sakta in i "vardagsrummet" för att beskåda denna bleka, 180 cm långa, bonda kvinnan från Tyskland.
WOW!!! Hela min kropp log åt situationen. Åt det fantastiskt goda vinet, de sköna sofforna, den otroligt vackra musiken, den ständigt uppvaktande servitrisen - mitt smarta val att dissa 100% äckel fylla med 500 andra APU studenter för en fantastiks girls-night out istället.

Ägaren, mycket propert klädd i kostym a'la 50-tal, med en fet cigarr i munnen och runda glasögon, bad om att få ta vårat foto tillsammans med han. Och innan vi tackade för oss, lite runda under fötterna, bugade vi som sig bör och lovade att komma tillbaka snart igen!

Wawwawiiiwaaa

Jag vill bara skrika ut till hela världen att jag idag fick lite upplyftande nyheter hemmifrån!!!!!
Så det så.

Retarderad

Ni vet när man gör en statistisk analys över något... exempelvis en regressionsanalys.. att det finns något som kallas normalkurva, där 95% av fallen befinner sig (med en säkerhet på 1,96)...
Ibland önskar jag att jag var en av de där 95%
Jag har en vacker och frisk familj, många kloka och roliga vänner, en underbart omtänksam pojkvän, en fin lägenhet, en bra utbldning, många par skor... ;)
Jag borde vara nöjd.
Varför är jag inte nöjd? Varför är jag så rastlös och varför blir jag uttråkad så fort?

Varför är inte jag som de där personerna i regressionen som utgör 95% ? De NORMALA..
Jag borde också gifta mig, köpa hus, vattna blommor, gå till jobbet varje morgon klockan 7, gå hem klockan 17, äta lunch på rullande schema - 4 olika stammis ställen, tvätta, laga mat, storhandla på söndagar... Mitt stora mål i livet borde också vara att skaffa barn, skjutsa till fotbollsmatcher, simlektioner och födelsedagskalas. Köpa sommarstuga med vita knutar i södra Sverige, åka skidor en vecka på vintern...laga hål i ungarnas kläder.

Vad skönt det låter. Att koppla bort hjärna och hjärta för ett tag och bara göra sådant som normala svenssons gör, infinna sig i reproduktionen - vara en abetsmyra och dra sitt lilla, men betydelsefulla strå till samhällsstacken.
Jag önskar att det var min längtan i livet.

Att växa som vuxen..

Vad betyder det egentligen?
För mig innebär det att jobba med sig själv, inte för att nödvändigtvis förbättra eller förändra sig själv (det kan dock vara en vanlig bieffekt) utan istälet att fokusera på att lära känna sig själv.
Jag har ingen klar bild av vem jag är. Men jag märker att för varje år som går så lär jag känna den där jobbiga personen som jag tvingas leva med 24-7, lite, lite bättre. Och det underlättar faktiskt vardagen!

Jag har tex förstått att jag är ett galet kontrollfreak, med prestationsångest och som gärna vill att allt jag tar mig för (seriöst tar mig för) skall resultera i 100% perfektion.
Idag kom jag på att jag skall göra en liten övning med mig själv.
Jag har insett att kontexten för denna övning, som jag tror skulle vara väldigt hälsosam för mig själv, är just denna jag befinner mig i, i detta nu.

Jag är på andra sidan jorden, läser strökurser som jag finner intressanta för att bredda mitt kunskapsförråd. De är helt fristående från min kandidatutbildning hemma i Sverige och det finns ingen i världen som bryr sig om mina betyg, förutom jag själv.
Självklart har mitt sikte varit inställt på A+ i samtliga kurser. Men idag insåg jag att det finns en annan dimension av denna utbytestermin som kanske kommer att vara viktigare i längden, ännu viktigare än den teoretiska delen.
Min själv-övning går ut på att släppa kravet om att ha högsta betyg och prestera bäst hela tiden. Istället skall jag föröska ta saker och ting lite lättare och göra annat än at plugga om jag nu finner det mer lockande eller givande?!
Självklart skall jag se till att skriva G i samtliga kurser, något annat är naturligtvis uteslutet. Men ett G kanske räcker?
Således kan jag ta mig tid att titta lite på tv om jag vill, spela biljard, åka down-town och äta god mat, träffa lokalbefolknigen, bli medlem i någon annan japansk cirkel.... Se den japanska kulturen och dess lärdom som den största och viktigaste källan till kunskap här nere?!
För ärligt talat, mycket av det som tas upp på mina kurser har jag redan läst hemma i Sverige så... Vem bryr sig?!
:)

Och att öva på at släppa kontrollen och förlita sig på at det ordnar sig ändå, tror jag skulle vara jätte nyttigt för mig. Men också svårt.. Jag har nämligen föröskt intala mig att släppa loss lite i två veckor nu, ändå pluggar jag mer än vad som egentligen är nödvändigt. Och ändå så räknar jag med att skriva A+ på alla tentor och ändå ser jag mig själv som en förlorare om så inte är fallet.
Men jag skall föröska igen.

Och det känn som att nu är en bra tid att öva på detta, för hemma i Sverige skall jag skriva uppsats och den vill jag naturligtivs skall resultera i toppbetyg och sedan skall jag börja jobba och då vill jag såklart göra bra ifrån mig.
Det är nu eller aldrig....!!
Kanske låter konsigt och larvigt.. men det är inte så enkelt som det låter.
Håll tummarna för mig, att jag skall nå ännu en nivå i min ständigt pågående självutveckling - med hopp om att bli en sundare, klokare och lyckligare människa!

Jag är ju aktiv medlem i en tecirkel här på campus... I onsdags bakade jag swedish cinamonrolls till vårat lilla temöte. Det var uppskattat..
"OOhhh, Sugoyyy", ekade det över bordet. :) Vi hade tema kinesiskt denna dag och drack fem olika kinesiska teer.
Det är en mycket seriös cirkel. Varje te sort luktas på, smakas av både med och utan mjölk, sedan fyller alla medlemmar i ett papper, där man förväntas beskriva vilka tankar som dyker upp, vad teet smakade, vilken färg det har ock så vidare.
Haha.. ja, vad vet jag. Jag skrev att något smakade skog och att en annan sort smakade bränt. Jag har lite problem med att urskilja smaker och ingredienser...
Men det är mysigt i alla fall och jag får pröva mina små stapplande japanska ord i "reality"..

Stor ugn, by the way??? Jag fick grädda i typ 7 omgångar...

Kanske dags att blogga?

Men vad ska jag blogga om?
Det rullar på här borta på APU, vädret är strålande vackert och jag ler både inombords och utombords varje gång jag får komma ut i frisk luften och lapa sol!
Veckorna går galet fort och det gör mig lite orolig. Plötsligt kommer jag vakna upp en morgon och inse att detta är min sista dag på universitetet och att jag nu skall åka hem... Jag vill inte hem, till gråa, trista, kalla Sverige..
Å andra sidan får jag ju träffa min fina familj och mina vänner igen så...Okej då..

Men jag har en del att göra i skolan. Hade tex idag mitt tredje prov i psykologi. Imorgon har jag japanska test, tredje denna veckan, på måndag har jag midterm exam i HR, tisdag midterm exam i genus, och nästa fredag en rapport att lämna in i genus samt midterm exam i ytterligare en kurs...
Ooohhh, nu när jag rabblar upp det för mig själv inser jag att jag genast borde koppla ner mig och börja studera innan jag hoppar i säng.

Det går bra för mig med matlagningen här. Faktiskt riktigt simpelt att få till mat som inte bara är ätbart, utan dessutom smakar gott!

För er som varit i thailand (speciellt med mig) känner nostalgin som infinner sig när man pratar fried rice... Kan ni ta att jag e grym på det nu?!

Kram!

Vissa förtjänar en stjärna på himlen

För en gång skull skall jag inte gnälla och vara bitter, istället skall jag berätta för er att det finns hopp där ute i världen.
På SH finns det en man som heter Jonas och som jobbar på sociologiska institutionen. Jag har haft honom som föreläsare under min A-kurs i sociologi.. kanske under B-kursen med, men tror inte det.
I vilket fall; han är fantastisk. En sådan person som skolan verkligen skall vara stolta och tacksamma för. Tror faktiskt han blev framröstad av eleverna som årets "gullegris", vad nu det betyder.. :)

Han är intresserad, insatt, hjälpsam, kunnig och alltid full med ideer.
Till och med nu när jag sitter på en annan skola, i et annat land, med andra föreläsare och andra kurser än hans egna, är han villig att hjälpa när man ber om det.

Södertörn kan kanske behöva en eller två fler Jonas:er..

Hm?

Jag funderar seriöst över det här med svininfluensa...
Existerar den verkligen?
Media skriker om farligt virus, sjukvården gör reklam för det nya vaccinet, emellanåt hör man någon diffus historia om någon någonstans som blivit sjuk av något som man misstänker, KANSKE är svininfluensan...

Tänk om det istället är så att någon försöker göra en massa pengar på oroliga människor i välfärdsstaten som mer än gärna betalar både en och två hundralappar för att ha livet i behåll?
Producera någon vätska och kalla det vaccin, anställa en galet bra pr assistent.. När pressarna rullar för fulla muggar, klirrar det i kassan hos någon smart jäkel någonstans..

Men va fan

Sahar kanns det just nu:
Jag bor pa ett berg. Jag har inget internet i mitt rum. Jag har en massa japanska att lara mig. Jag har en uppsats att skriva i genus, i en kurs som ar sa sjukt dalig att jag vill ta livet av mig varje gang jag gar pa en forelasning. Det borjar bli kallt ute. Min vackra solbranna tynar bort..
Idag ar ingen bra dag.

Så enkelt!!

Idag, alldeles precis nu faktiskt, insåg jag PÅ RIKTIGT hur tydligt det kan vara med den sociala reproduktionen.
Ekvationen är så enkel.
Ta bara min egen familj...
På min mammas sida.
Mormor & morfar - ingen högre utbildning är grundskolan. Arbetarklassbarn som förblev arbetarklass och skaffade egna barn tidigt.
Mamma med syskon - ingen högre utbildning än grundskolan. Arbetarklassbarn som även de förblev arbetarklass och skaffade barn tidigt.
Mina kusiner - ingen högre utbildning än grundskolan (för de som än så länge haft chansen). Arbetarklassbarn, fortfarande arbetarklass och samtliga har skaffat barn i tidig ålder.

Läskigt vad det kan vara svårt att bryta mönstret ibland.
Såklart inte sagt att man måste göra det eler att något annat är bättre, jag bara menar att vi verkligen oftast är våra föräldrars barn...

Ingen överraskning...ändå besvikelse..

Här sitter man på andra sidan jorden och kan inte följa med i fotbollsvärldens realtid.. Således vaknar jag upp ett par timmar efter Sverige-Danmark matchen och möts av dystra löpsedlar på internet.
Överraskning? Njae..Knappast. Men det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan..
Det goa i det hela är att jag inte behöver våndas över huruvida jag har råd/tid/möjlighet att resa till Sydafrika nästa år...

Varning, Varning!!

Största tyfonen på 10 år skall under natten drabba Oita prefecture. Eftermiddagens klasser ställdes därför in och vi vet änu inte om vi får lov att gå till skolan imorgon. För min del får de mer än gärna ställa in japan klassen, men de andra föredrar jag att gå på...
Det har redan nu börjat regna och blåsa en hel del. Gymmet, butiken och andra allmäna lokaler är stängda. De har till och med förberett sig så pass att alla bänkar på området numer ligger på marken så att de inte skall blåsa omkull och gå sönder.

I övrigt börjar någon slags förkylning smyga sig på. Tror att det kan ha att göra med att jag de senaste tre dygnen sovit totalt ung. 10 timmar... Därför håller jag tummarna för att jag ikväll skall finna sömn så snart jag går och lägger mig, har verkligen inte råd att bli sjuk just nu..

Maide of honor

Häromdagen hade vi en liten minilektion om det engelska uttrycket "maide of honor". Peter, en ung man från Taiwan, försöker lära sig så mycket engelska som möjligt och råkade springa över ordet maid, vilket han nu ville ha förklarat för sig. När han väl förstod var det var så var jag såklart tvungen att berätta hur en av mina vänner kommande sommar skall gifta sig och att jag skall vara hennes tärna.
Och när jag satt där och tänkte på det engelska uttrycket så sköljde en våg av stolthet över mig. Maid of honor.... Ja, faktiskt, vilken otrolig hedersuppgift. Inte bara tilldelas jag (med andra) förtroendet att hjälpa till med arrangemang, smakråd och annat praktiskt. Jag får dessutom äran att ta del av rampljuset och dela denna fantasiska händelse med denna fina person under hennes(deras) speciella dag... Det är stort.

Det är enormt smickrande att få ta del av denna vackra och otroligt speciella händelse..
Jag lovar att förvalta min fötroende uppgift ömt och göra det absolut bästa jag kan!!
:)

Bara för att ni vekligen skall förstå..

Finns det ett uttryck som heter "En bild säger mer än tusen ord"?
Kanske inte dessa halvtaskiga paparazzibilder, men de kanske säger ngt om hur galna jappsarna ibland är....
Kram!



Kontrollera synen... Jag hade max resultat! Yiiihaaa!!

Bli tappad på blod.. och inte så lite heller. Malin tackar gud att hon inte var med vid den angivna tidpunkten ;)

Kissa i VANLIG pappmugg utan lock, som mjuknade lite pga den varma vätskan :( Sedan ställa den i rät fack, redan uppmärkt med ditt id nummer. Eftersom vi var ett par som kissade just denna dag tog det en stund att hitta sitt tildelade fack och under tiden var ögonen tvugna att vandra runt bland alla andras kissmuggar.... (Hade ingen aning om att färgen på urinen kunde variera så otroligt mkt..)

Japansk nazi ordning. Varje gång någon reser sig upp och går måste de andra hoppa fram ett säte, således mkt hoppande upp och ner...

I'm So excited!!!

Imorgon skall jag prova två av cirklarna här på skolan, kanske kommer jag att signa up på dem? Den första är tennisklubben med lektion kl 10.30...Wohoooww!
Den andra är en liten te-cirkel på eftermiddagen. Man pratar, myser, dricker japanskt te och bakar fikabröd :)
På söndag har jag första basketträningen, sedan följer även måndag och fredag med basket. Lite nervös dock att laget kommer att vara totalt urkasst..
Min första tanke var att om så är fallet, träna med grabbarna men såklart inte spela matcher med dem. Jag vet att de inte är fler än ca 10 spelare så de kan ju behöva lite påfyllnad på träningarna. Men efter min tråkiga upplevelse häromdagen då kineserna inte ville lira med mig inser jag nu att detta aldrig kommer att hända....Således ligger min framtid i guds händer, Pleeeese se till att laget är bra!!!
:)

Just a ordinary day

En helt vanlig dag i mit Japanska liv...
Jag börjar skolan klockan 08.45 och har vanligtvis 3 lektioner/dag á 1.35 timmar långa.
Jag har skrivit in mig på 11 kurser, men Södertörn kräver bara att jag läser 7 kurser för att få tillgodoräkna dem som 30 svenska hp. Därför går jag på en massa klasser nu för att se vilka som intresserar mig mest/vilka lärare jag förstår och vad som verkar för enkelt.
I eftermiddags gick jag tex på en kurs kallad "langue and culture", vilken jag trodde skulle handla om språken samt kulturer i asien. Men jag måste ha läst fel kursbeskrivning och således ansökt till fel kurs för detta handlade om 2000-talets nya samhälle, nämligen det visuella i internet världen. Föreläsaren pratade om olika krigsspel och vad det betyder för människan osv. Iof intressant men inte riktigt min grej. Och eftersom jag måste stryka ung 4 kurser, så blir denna en av dem. Det braiga är att jag slutar redan kl 12.00 på fredagar nu när jag inte läser denna ;)

Annars försöker jag komma ut på en joggingrunda eller power-walk. Ibland får jag med mig andra (som bilden ovanför avslöjar). Vi måste gå en gymkurs för att få tillträde till gymet och denna är först oktober 7....så det är lite segt.
Vi har haft regn 4 dagar i rad nu.... Ngn slags tyfoon period. Men det sias om bättre väder snart igen (hoppas det för jag hade inte plats för mina fina gummistövlar så nu blir mina skinnskor förstörda av allt jävla vatten).
På kvällarna studeras det mycket japanska för den kursen går i 180 km/h Det är galet vad fort den går. Det kommer i särklass bli den absolut svåraste/ tyngsta kursen. Därför vill jag inte hamna efter för en sekund. Annars lagar vi emellanåt (se bild) mat ihop i någons kök. Det är mysigt och lite roligare än att koka nudlar i sin ensamhet :)

Ikväll, fredag, skall de flesta bege sig till den livliga staden Beppu... Jag skall nog vara hemma och läsa japanska. :)
Ifall det blir sol imorgon vill jag inte vara bakis och sova bort hela dagen, då måste jag orka gå upp i ottan och ta mig till stranden!

Slutligen vill jag sända en hälsning till min farfar, jag tror kanske att du läser?! Det är roligt att du gör det i sådant fall...
Kram på alla andra också där hemma!

Peace out!!!!
:)