Snopp eller snippa?

De första månaderna var jag HELT säker på att barnet jag bär på är en flicka.
Men på senare tid känner jag som en helt galen övertygande känsla över att barnet istället är en pojk. Det bara är så, jag vet det.
Idag sade tanten på UL att "jag kan inte säga vad den har för kön..den ligger ihop med benen".
När jag deklarerade min oro över eventuellt tvekönat barn sade hon att jag inte bör oroa mig och att hon har sina aningar men inte kan säga säkert.
"jag kan inte säkert säga om detta är en snopp eller inte..jag vill ju inte att ni går hem och målar helt blått nu..."
Ehh.... ok. Det ÄR alltså en pojke?! Varför skulle hon annars säga så?

Hur som haver var barnet en kopia av sin fader - jätte fin.
Jag känner bara lite press över hur besviken farmor kommer bli över ytterligare ett barnbarn med snoppis...

Dankat

Varför är alla "unga mödrar" i TV alltid lönnfeta, bleka, skabbiga, rökandes kvinnor med fettigt hår, äcklig utväxt och piercing?
Hälften av dem har ingen fast partner, mödrar som ser halvt alkoholiserade ut, inget arbete och någon farsa syns eller hörs aldrig av...

Hur kan det komma sig?

Mmmmmyyyys!!

Kliver av T-banan vid gamla stan och bufflar mig fram genom mängden av andra kollektivresenärer, ut genom spärrarna. Möts av en skrålande gatumusikant, vars instrument är oidentifierbart. Framför mig poserar en ung kille i kulverten som leder upp till verkligheten. Han har båda händerna utsträckta och fingrarna formade till två V-tecken. Hans söta flicka står med ryggen mot mig och fotar med sin i-phone. Turister..Vart ifrån vet jag inte?
Väl uppe på de gamla kullerstensgatorna strålar solen leende mot mig igen och jag tvingas kränga av mig min skinnjacka och visa hela världen mina blekfeta överarmar..
I mycket sakta mak, med magen hängandes som en vattenfylld ballong strax ovanför benen, promenerar jag i smala, pittoreska gränder och njuter av att våren faktiskt är här.
Är man inte turist på besök utan borned and raised Stockholmare, finns det bara ett syfte med att ta sig till gamla stan.
- Glass
När min tunga lekamen, med glassvädrande näsa i fören, vandrat sig upp till korsningen västerlånggatan - snurrar huvudet ett par varv. Höger, vänster? Höger, vänster?
Jag tar väl den gamla vanliga..Björnen eller vad den heter, tänker jag och viker av åt vänster.
Efter fyra dagars konstanta fokusering på mjukglass med strössel kan jag, när tiden äntligen är inne, ändå inte bestämma mig.
Varför finns där så många smaker?
Säkert ett trettiotal.. Varav hälften är choklad.. Gaaahhh..
Börjar svettas av den oväntade situationen och måste avsluta med N, som sitter på andra sidan den mobila linjen (Jag låtsas ha händerna fulla med något enormt akut viktigt (vilket det iof var) men jag betonade kanske lite missvisande att det hade med skolan att göra) för att kunna koncentrera mig och göra ett val jag sent skall glömma.
Någon minut senare stoltserar jag med den feta magen i vädret och glassstruten i högsta hugg genom gamla stan ner mot vattnet.
Jag tänker att människor som stirra på mig medan jag ivrigt slänger i mig flera tusen kilokalorier kanske kan tro att jag är mer gravid än vad jag egentligen är.. Jag låtsas att jag är i vecka 38 istället för 28 och då känns det genast mycket bättre och mer legitimt att fördärva sin kropp.

Nere vid strömkajen bullar jag upp med väska och jacka under mig och lägger mig längst med vattnet med trynet i vädret för att äntligen låta blekheten övergå till grisfärgat.
Ovanför mig skriker fiskmåsarna, skiter lite varstans men missar lyckligtvis mig, ute på vattnet tutar båtar fyllda med kameraförsedda turister.

Nämen lägg av!! Vad Stockholm i all sin glans, är otroligt underbart just nu! Det finns ingenstans på hela jorden jag hellre skulle vara just nu.
Beppu håller kanske inte med. Innifrån fetmagen sparkar och slåss det febrilt. Jag erinrar mig något kapitel i mammaboken där det står att bebisar inte gillar solsken och då genast vänder sig med arslet utåt..
Haha, get used to it u little bastard, tänker jag och njuter vidare av världens vackraste stad!

Dagens dilemma

.... Mjukglass med chokladströssel... eller kulglass i massa olika smaker?!?!
Hmm...kontentan blev strut med en kula chokladglass med marshsmallows, kolasås och chokladfiskar och en kula strawberry cheescake.. samt chokladströssel.

MUMMA!!!

Amen okej då...

Publicerar väl en bild på bulan, även fast det är lite emot mina principer...
Men nu är den ju så söt så..

Underligt Underbart

Hur kan man känna så mycket för en människa man aldrig har träffat?
Hur kan man tycka att denna är det vackraste och sötaste på hela jorden?
Hur kan man vara så stolt över dess styrka som inte är starkare än någon annans?
Hur kan den göra mig så lycklig utan varken beröring eller ord?
Det är så underligt och en så fantastiskt underbar känsla som jag inte riktigt kan greppa..
Jag har haft tur och begåvats med ett litet mirakel

Flyktstressen är för tillfället borta

Jag har upptäckt att jag riktigt börjat bo in mig i mitt liv här hemma..
En ganska konstig känsla.
Jag känner mig inte intryckt i ett hörn, ingen vantrivsel och inget måste att snart få ta mitt pick och pack och fly till andra sidan jorden..

Istället ser jag fram emot en svensk sommar, att faktiskt semestra i mitt egna vackra land och mysiga stad. Jag trivs med att komma hem och slänga mig i soffan. Jag njuter var gång mina fötter vandrar längst med bryggorna och jag ser solen glittra som små diamanter över sjön.
Jag känner lugnet i min uppsats och jag inser att det inte är panik om jag inte blir klar med alla kurser innan augusti.
Jag trivs med N och vill att han skall vara bredvid mig hela tiden. Jag längtar efter lite värme så jag kan plantera och påta i min rabatt. Jag tycker att min lägenhet är finast i världen!

Kanske har jag hittat hem och vågar slå mig till ro ett tag?
Vilken konstig känsla.... Såhär efter snart 28 år..

X-tra långt straff om man kör över rullstolsbunden?

Häromdagen var jag ute och flängde i Stockholms trevliga förorter i jakt på informanter till vår undersökning.
Vid Hagsätra centrum svänger jag ut från parkeringen och skall precis växla upp till tvåan när jag passerar ett övergångställe.
Från höger kommer plötsligt en halvt retarderad kille i rullstol susandes över övergångstället. Han har ett ben som frenetsikt skjuter på rullstolen och ger den mer fart samtidigt som han snurrar hjulen i 180 med armarna.
Vi är en nanosekund från att krocka, då vi kom över de vita strecken exakt samtidigt.
Jag ställer mig på bromsen, precis som han då han skrapar foten ner i gruset för att få stopp på rullet.
Jag ser paniken och vreden lysa i hans (nog lite påverkade) ögon och i backspegeln ser jag hur han hytter med sin knutna näve mot mig.
JAMEN JA!!!!
Jävla idiot, skriker jag i min nästan ljudisolerade bil.
För exakt hur smart är man när man med fullt ös ger sig ut i gatan utan att se sig för? Speciellt när övergångstället är blockerat av bil både framför och efter och man sitter i rullstol som gör att kaluffsen knappt sticker upp framför motorhuven....!!!!
Lite eget ansvar om jag får be. Och faktiskt ni inser ju vilken hastighet jag kom i när jag inte ens hunnit lägga i tvåans växel.

Men för fan vad glad jag är att inget allvarligt inträffade. Oavsett vems fel det är, är det kul att köra över en snubbe i rullstol????

Att skriva en bok

Jag har ju sagt rätt länge att jag har en dröm om att en dag skriva en alldeles egen bok.
Men ungefär lika länge har jag även funderat på vad jag skall fylla min bok med. Kanske gör jag någon gång i livet en mycket intressant sociologisk undersökning som jag knåpar ner mellan två pärmar, men knappast troligt... Kanske får det bli mina memoarer, men vem i helsike skall läsa dem? Så tänkte jag mig att man kanske skall skriva en liten annorlunda barnbok där en prins sitter fast i ett torn och blir räddad av en prinsessa eller liknande, men jag vet inte...Känns lite..nja...löjligt.

Men nu tror jag att jag funderat klart. Jag skall skriva en gravidbok.
Inte en sån där uppfostrande, rosenröd härlig historia - Jag skall skriva en ärlig bok.
Jag skall tala om för kvinnorna där ute att det är VANLIGT att må skit, att man inte alls alltid känner sig fräsch och lycklig. Att håret och huden inte glänser i den utsträckning som står i alla andra böcker. Jag skall ogenerat tala om hur jävligt det är att må illa konstant, hur fötter sväller upp och hur huden blir prickig. De skall få veta att tandköttet blöder, att näsan blir täppt, att det värker i ryggen och att nedre delen av kvinnligheten också tar stryk.
Men samtidigt skall jag genom sanning uppmuntra dem och få dem att känna sig speciella på ett verkligt sätt.
Den gravida kvinna som läser min bok slipper dåligt samvete för att hon inte studsar fram på rosa moln dagarna i ända eller för att hon inte orkar träna och vara hurtig som sig bör.
De skall veta att det inte alltid, utan snarare väldigt sällan, är en solskenshistoria från början till slut. Men de skall också få veta hur underbart det är när man känner det lilla krypet virvla omkring där inne eller hur vackert upplyftande det är att se sin alldeles egna skapelse på skärmen vid ultraljuden.
Det är sådant jag skall berätta i min gravidbok i hopp om att ingen framtida "tjockis" skall behöva skämmas över dagar som man helst vill stryka ur almanackan och istället kunna fokusera på dem som faktiskt känns bra och de ögonblick som den lille försöker kommunicera med vassa armbågar och kraftiga sparkar!
:)