Det är alldeles jätte tyst och stilla runt omkring mig. Jag är ensam. Kvällshimlen hänger mörk och tung utanför mitt fönster, kökslampan är min enda ljuskälla. Den släpper ut en ström av röd/gult ljus som kämpar tappert för att nå fram till mig, men som långsamt dör någonstans på vägen. Jag trivs här i mörkret. Om jag vill kan jag se ut, iaktta och observera. Ingen kan se in. Ingen kan se mig eller veta vad jag gör. Ensamheten berusar mig behagligt men är samtidigt kittlande läskig.
Mina tår är kalla och stela. Jag fryser men är ändå varm. Det är som om tystnaden sveper om mig med sina jättelika armar, som ett badlakan som kramar hårt om en nybadad kropp. Den liksom surrar i mina öron. Finns inte där att lyssna på, men går ändå att höra.
Jag känner mig ensam och ledsen men samtidigt lycklig och trygg. Kanske skall jag bara blunda och försvinna, vakna någon annan gång i sorlet av en annan tysthet och i skuggan av ett annat ljus?