I Emilé Durkheims tankespår..

Jag undrar en sak (ovanligt). Igår hade jag en föreläsare som skrivit en avhandling om självmord, vilket för övrigt verkar vara standard för alla som forskar inom sociologi. Men han sade något om att Litauen hade ung 45 personer på 1000 som tog livet av sig varje år medan siffran i Grekland motsvarade ungefär en tiondel av denna. Man ville såklart veta vad detta berodde på och om man kunde finna "de kausala sambanden" kanske det kunde leda till att sänka statistiken i många länder så att självmordsantalet även där skulle bli lika lågt som i Grekland.
Min fråga blir då; Varför skulle man vilja sänka antalet självmord? I första anblicken kanske det låter bra, men egentligen, det är väl något som på intet sätt skadar samhället? Jag tänker istället att självmord är ett tecken på ett friskt samhälle, liksom brott och annat som vi helst skulle leva utan. Ett samhälle utan brott skulle ju vara ett stagnerat samhälle. Vi skulle inte utvecklas alls. Om vi inte hade något som talar om för oss vad som är fel så kunde vi heller inte veta vad som är rätt! Att vissa människor begår brottsliga handlingar och därtill straffas för dem behövs för att majoriteten av medborgarna skall veta vilken ram de är fria att röra sig inom och på det sättet får vi samhället att fungera.

Men frågan är ju det här med självmord. Undrar om det finns någon studie över ifall dessa, eller i alla fall, de flesta beror på psykisk ohälsa eller om det kanske mer beror på samhällelig ohälsa? Fast vilken dum fråga egentligen. Samhällelig ohälsa omvandlas nog fort till psykisk ohälsa och vart skall man kunna se gränsen? Dessutom hur skall man kunna undersöka vilken ohälsa det var som gjorde att individen x tog livet av sig? Den finns ju liksom inte kvar att fråga..

Ja, ja.. Mina blommor står i alla fall vackra och friska i fönstret. Som jag har jobbat med dem! Kanske skall jag få arslet ur och läsa åtminstone ett halvt kapitel innan jag går på helg ledighet..

Later!