Det finns en första gång för allting

Efter en förmiddag som bjudit på en hel del massa regn bestämde sig moder jord för att bjussa på lite solsken under eftermiddagen/kvällen igår. Niklas tog sig hem lite tidigare från jobbet, jag och Kollis shoppade loss råvaror på ica (utan att snatta en enda sak denna gång). Vi packade två bilar fulla med bra-att-ha-i-skärgården-saker och sedan bar det av mot Gålö båtklubb.
Skönheten guppade i vattnet, vacker som aldrig förr och i samma andetag som vi lade ut från bryggan sprack himlen upp och solen log vackert varmt mot oss.
Någonstans åkte vi. Jag vet inte vart det var. Linda vet inte vart det var. Anders och Niklas vet var det var, då de var dem som skeppade.
Min stora uppgift på sjön är att vara hopp-i-land-kalle var gång vi finner ett mysigt ställe att lägga till på. Det är roligt att hoppa i land och bära av, jag gör det med nöje. I alla fall oftast.
Denna omtilläggning började som de flesta andra, mycket bra. Kollis ville kasta ankare men det kändes inte stabilt att låta en höggravid kvinna göra sådant mansgöra så Niklas fick ta tag i det hela. Samtidigt planerade jag mitt iland-hoppande och gjorde iordning tamparna mycket bra och systematiskt. Jag svor, som alltid, över att nästan alla tampar vi har är typ 50 meter långa (dvs jag blir ung. 5 kilo tyngre varje gång jag skall hoppa iland) men så log jag glatt åt att finna en ensam liten, kort tamp längst ner i båten. BRA! Jag var nöjd.

Med eller utan skor, tänkte jag? Med blev det då jag ibland blir lite orolig för att skära sönder fötterna ifall jag skulle hoppa på något vasst. Man vet aldrig med mig, jag är ganska klantig. Det är något som ligger i generna, bara är så.
Jag tog sats som vanligt och hoppade grasiöst i land. Ett litet problem inträffade ganska snart. Jag hade valt att kasta iland tampen först för att hoppa sedan, så gör jag alltid och det brukar inte vara risk för att de hamnar i vattnet (om man inte kastar dem över hela ön förståss) då de som sagt är jättelånga. Men den lilla fjuttiga tråd som jag tidigare skattat mig lycklig åt var ju så jävla fjunig att den inte nådde upp på klippan utan fick bada istället. Jaha?
Dum som jag är fick jag för mig att jag kunde hålla båten med mina bara händer i relingen.
Not so smart.
Vinden tog tag i aktern och slet båten en aningens aning ut mot det stora havet. En aning för mycket för att jag skulle kunna stå på platsen still och hålla i. Således gled vänster fot ner mot vattnet och... ja....den plumsade.
Två val hade jag i detta nu; 1. Släppa båten för att låta den lägga till på nytt med någon som kastade en längre tamp för mig att ta emot eller 2. Själv försöka ro det hela i land men med 99% risk att misslyckas.
Jag har ju alltid varit lite av ett wild card och 1% chans är väl inte direkt några dåliga odds?
HAHA.
Det blev inte så smärtsamt i alla fall då det enbart tog någon sekund innan min vackra nuna försvann ner under båten. Hängandes i armarna med 2/3 delar av kroppen i det stora blå, skrikandes att jag snart tappar mina skor (som om det var det största jävla problemet???!)
Någonstans i den torra bakgrunden hör jag Melwin, 2 år, fråga sin kära moder om "weronica håller på att tvätta skorna".
Tidigare under dagen då jag cyklade hem i åskskurarna, var jag orolig att min mobil skulle gå sönder pga allt vatten. Denna oro kändes ganska löjlig när jag guppade runt som en plastpåse med full mundering och med alla värdesaker i fickorna. Goretex i jackan? Yeah, right...
Nu har jag i alla fall fått svar på om flytvästen verkligen fungerar...

Kvällen gick för övrigt jätte bra och våra hamburgare var de godaste någon någonsin smakat!
Som kronan på verket valde vi att köra in i grannbåten på båtklubben, för tredje gången, då vi skulle lägga till. Niklas plan är att ersätta ägaren ekonomiskt för sveda och värk när sommaren är slut..
Vad gäller Anders och Kollis så är jag heeeelt säker på att de finner oss 100% sjödugliga och inte känner sig annat än galet säkra när de gästar skärgården i sällskap med oss två!
:)