viktigast av dem alla

Jag har funderat över hur olika vi människor tänker om saker och ting. Jag ser det absolut inte som något obra eller skadligt, istället uppmuntrar jag oliktäkande och vågar hävda att det leder till insikt och utveckling. Men när det kommer till vissa specifika saker så kan jag ibland rynka på näsan och fråga mig hur det kommer sig att vissa väljer att resonera så galet...?
Jag är, i sann Goffman anda, av den tron att människor intar olika roller i integrationen med varandra. Med dessa roller kommer givetvis olika "ansvarsområden".
Således är det kanske inte så konstigt att en person i en relation till en annan är den som ständigt och jämt hör av sig, uppdaterar sig om den andres leverne och är den som också nästan alltid tar initiativet till att ses. Medan den andra personen avslappnat kan luta sig tillbaka i soffan och aldrig behöver anstränga sig att höra av sig.
Själviskt tycker jag.
Att räkna med att andra runtomkring en alltid skall finnas där. Jag tror och hoppas att människor till slut kommer till insikt och inser att det inte längre är någon idé att försöka bevara relationen med en person där enbart envägskommunikation försiggår oavsett om det är bästa vännen, systern eller fadern.
Man tröttnar såklart till slut att försöka och de där själviska människorna som alltid räknar med en i vått och torrt kommer att spela en allt mindre roll i ens liv. Till slut; ingen alls.

När man blir äldre är det sådant här som man reflekterar över. Med den knappa tid man har i vardagen så kommer man att systematiskt välja ut de beklantskaper bland vänner och familj som man finner berikande och andra kommer att strykas från listan.
Det mest tragiska i det hela är att de människor i ens omgivning som alltid tar en för given och inte vill anstränga sig alls för att upprätthålla kontakten, kommer bli de som står ensamma kvar när det blåser som hårdast. Ingen kommer att bry sig.
Och ärligt talat.
Hur kul är det när man vaknar upp en dag, 30 år gammal, 45 år gammal eller kanske 75 år gammal och inser att ingen längre bryr sig om en? Ingen ringer, ingen hälsar på, ingen skickar vykort..
Då sitter man där ensam och grå och får bita i det sura äpplet.

Därför tror jag att det är viktigt att rannsaka sig själv och vara fullständigt ärlig. Hur aktiv är jag i mina relationer till andra? Förtjänar jag andras uppmärksamhet och omtanke? Är jag intresserad av att ha en god kontakt med de här människorna och vad gör JAG för att den skall förbli god?