Do you?

Det är fredag kväll i Kyoto, en japansk metropol, den forna huvudstaden, cirka 12 timmar söder om Tokyo. Klockan går mot 21 och det har redan börjat skymma. I skandinaviska mått mät är det fortfarade rejält varmt ute, men solen bränner inte längre i ansiktet och skapar små svettdroppar längst med ryggraden.
Hon är nyduschad, iklädd rena kläder och redo för nattens ävenyr. Hungern biter sig fast i magen och eftersom alla andra redan ätit beger hon sig sjäv ut på kyotos gator för att finna något ätbart.
Hon vandrar ett par kavrter ner. Samtidigt som hon funderar över dagen som varit lägger ohon märke till en liten gestalt som går längst med henne själv. Ett svagt mumel fyller hennes öron. Säger han något? På Japanska?
Hungern gör sig ordentligt påmind och något kvarter senare ökar hon på stegen. Den lilla gestalten gör samma sak.

Att äta på restaurang alldeles ensam har för henne tidigare, alltid verkat så konstigt. Lite utstött. Numer är det vardag.
Hon serveras te, misosoppa, ris och någon slags biff, äter med god aptit och betalar gladerligen notan på 38 kronor. Kliver utnför restaurangen och styr direkt stegen hemmåt igen.
Så dyker han upp på nytt. Den lilla gestalten. 20 minutr senare. Är det en tillfällighet? Mummlar han? Hon tittar nyfiket men samtidigt lite oroat ner på en smal, liten pojke, kanske 15 år gammal. "Konichiwaa". Han är snabb på att svara och samtidigt passa på at fråga vad klockan är. Ingen aning? Jag har ingen klocka, säger hon och ler.
Han fortsätter obekymmrat promenera längst hennes sida och plötsligt uttrycker han "you have very sexy body".
Hon ler, inombords gapskrattar hon. Vad är detta? Ett skämt? Har han stalkat henne runt, samlat mod i 30 minuter för att uttrycka en sådan patetisk sak? Herre gud, han är bara ett barn!
På frågan om hans ålder svara han dock 22 år...
De stannar i en korning för röt ljus och han frågar, knappt hörbart, om hon vill följa med till parken "där borta" för at prata, bara de två?
Hon säger att hon tyvärr inte kan för att hon skall tillbrinag kvällen ihop med en vän. Han tittar oförstående på henne och hon förtydligar med en ordentlig huvudskakning och formulerar ordet "Tamaduchi" mellan sina läppar.
Aha! Han tycs förstå. Men ändå inte för han fortsätter att vandra vid hennes sida. När de slutligen komer fram till hennes hostel, tar han tag i hennes nakna arm och ber henne stanna. Det blir tyst ett tag, hon tittar nyfiket på honom, en kort japansk man i 22 års ålder, men flip-flop, rosa ryggsäck och med ett ansikte som en 15 åring. Han tittar generat på henne, en lång, blond europé, i jenaskjol och rött linne, med håret utsläppt över axlarna.
"Aj......Aj..Lovve Jo". Säger han och trycker handflatan mot sitt bröst.
What?
Hon blir lite överraskad. Skratt bubblar upp inom henne och hon gör verkligen sitt bästa för att inte visa det.
"Arigato. Thank you" säger hon och bockar, så allvarligt hon kan.
Just som hon skall vända på klacken och kliva över tröskeln till sitt boende hör hon honom fråga, lite högre denna gång; "And ju"?
.........Vad menar han?
"And ju? Ju lovve mi"?
"Well you lookes like a nice guy".
Han skiner upp och ritar cirklar med pekfingret runt ansiktet. "Ju lovve face".
"Ehh...hmm...You are OK".
"Ohhh, thank ju, thank ju", utbrister han samtidigt som han tar ett stadigt tag om hennes hand och skakar den som om hon precis givit honom ett jobb.
Som en skänk från ovan dyker en av männen från hostelet upp runt hörnet och räddar henne ur den mest absurda situation på mycket, mycket länge...