Jag förstår verkligen inte varför vi människor envisas med att särskilja varandra hela tiden.
Varför gör vi det?
Jag kommer på mig själv med att dagligen, i tysthet, konstatera hur olika individer från andra länder är än mig. Samtidigt som jag vilar tryggt i "vetskapen" om att de svenskar som är här är PRECIS som jag.
- Ovanstående är direkt bullshit. Vi är inte ett dugg lika varandra. Vi är till och med så olika att vi knappt umgås.
Och jag lovar er att minst en gång om dagen måste min hypotes om hur olika alla är varandra falsifieras. Det gör mig glad. Jag tycker om det.
Det löjliga är att jag, fortfarande, varje gång jag inser hur lika vi är, oavsett kön, ålder, etnicitet, religon, geografisk härkomst, blir så förvånad att jag ler lite grann och myser inombords.
Mitt oliktänkande sitter så djupt rotat i mig att jag fortfarande blir överraskad av hur otroligt lika individer från det humana släktet är varandra.
Tänk om vi kunde sluta fokusera så mycket på våra olikheter (för såklart finns de där, jag försöker inte propagera för något annat) och istället se likheterna.
Ni vet hur det går när man lägger all tankeverksamhet på en sak, att det ofta inträffar då.
Såklart blir våra dumma fördomar ständigt bekräftade då det är det enda vi fokuserar på och således det enda vi kommer att se.
Vi borde tänka, fokusera, se och framförallt vilja se likheterna istället.
Jag sätter min ena skinka på att vi skulle komma så himla mycket bättre överrens då och ett minimerande av främslingsfientligheten (som oftas grundar sig i rädsla för det som är annorlunda) skulle komma helt gratis!
Trevlig fredagkväll! Hej på ett tag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar