En Söndag i den allsmäktiges tecken

Jag tillbringade 7,5 timmar i kyrkan igår.. Det sög musten ur mig...
En massa energi gick åt till att uppträda rätt och riktigt, att ta emot alla nya intryck och alla nya, nyfikna ansikten. Att försöka förstå den ganska halvtaffliga översättningen från koreanska( prästen var från korea) till engelska, att förstå hans budskap men även att försöka analysera det han sade och fundera över vad det betyder för mig. Ytterligare energi sögs ur mig när jag var tvungen att presentera mig som ny medlem inför alla - på japanska och sedan ta emot frågor och försöka besvara dem - på japanska. Dessutom fick jag utstå fotoblixtar ensam tillsammans med prellen samtidigt som jag log stort och fint till dess att mungiporna fastnade i någon slags löjlig bananform.

Det fanns en man i kyrkan som på något vis var vad vi kallar "mentally challenged" och naturligtvis (som den mongo magnet jag är) blev blixtförälskad i mig. Så mycket kraft fick läggas bara på att tackla honom. Jag borde ju vara van kan man kanske tycka som jobbar med liknande människor hemma... Men det är ibland förvirrande när man är i ett nytt samhälle och inte är säker på hur människor uppträder jäntemot varandra. Jag var dessutom i kyrkan!!! Ni vet, ett kontext jag under normala omständigheter är totalt förvirrad i - så dessutom denna retarderade snubbe hängandes i mina armar... Men, jag tror jag klarade mig ganska bra...måste vara ett gott betyg när de ber mig komma igen (eller så är det bara så att de måste för kyrkan skall väl vara en plats för alla guds barn?!)

I vilket fall hade jag en rolig och spännande dag, även om det var så energikrävande att jag stupade i säng redan klockan 22 igår..
Jag träffade en fantastisk man!!
Sir Philip (?minns ej exakt) från Sydafrika. Kanske ungefär 200 år gammal man som levt i Japan sedan början på 50-talet då han kom hit som missionär. En av de allra första faktiskt. Han var mycket mäktig på något vis...Bara hans handslag och sätt att presentera sig som Sir skvallarade om hans auktoritet inom den protestantiska kyrkan i Oita prefecture. Jag önskar jag hade haft flera timmar ensam med honom för att lyssna på hans livshistoria...
Men det hade jag inte... Därför att han var en i raden av många kristna som klockan 18.00 tände ljus och vandrade genom staden för att sprida Gudomlig värme eller något. I täten gick en annan man, bärandes på ett gigantiskt träkors, precis som Jesus innan han spikades fast på det.
Jag tyckte det såg vacker ut med alla ljus i mörkret men samtidigt kändes det lite olustigt med det där jättekorset som de släpade på....kluvna känslor.

Ja, ja... En hel dag i kyrkan har inte lyckats omvända mig. Men det var spännande! Inte så mycket allt prat om gud och jesus utan mer att observera hur folk uppträdde och atmosfären var extremt vänlig och välkomnande.
Jag funderar på om jag inte skall försöka få tag på en bibel och skumma genom den på lovet (i en hängmatta på en vacker vit strand i thailand).

Puss å hej, leverpastej!