Ibland får man vara stolt över sig själv

Det finns en del människor som jag träffat på här under mina dryga tre månader på APU som jag anser fortfarande befinner sig i tonårsstadiet, rent mentalt.
Det har inte alltid så mycket att göra med deras ålder (antal år de varit i livet) utan snarare om deras mognad.
Det finns de i min nära omgivning som jag emellanåt finner ytterst dryga, dömande, självupptagna och icke insiktsfulla.
De har liksom på förhand bestämt vem de tycker om (inte så många) och vilka de anser har några slags problem (betydligt flera).
Jag håller absolut med om att det finns många individer här som är extremt annorlunda mot vad jag är. Vi kanske har helt skilda åsikter, kommer från olika bakgrund och uttrycker oss på olika sätt.
Men jag tycker verkligen att man är en liten människa om man inte kan se bortom dessa skillnader och åtminstone försöka finna det fina i den andra personen, även om de är oss främmande. Och att rent av döma ut på förhand och uttrycka att "dessa är töntiga eller ointressanta" utan att ens ha sagt mer än hej till dem.... Det är bara tecken på låg social kompetens!

Några anser att det är viktigt med att uppleva den japanska kulturen medan de är här, att det är viktigt att vara "open minded" och att de anser sig själva vara självständiga.
Samtidigt har jag observerat att samma personer umgås i 10 fall av 10 med sina egna landsmän, vågar inte prova på mat de inte ätit förut eller delta i någon av skolans mer traditionella cirklar. De kan inte göra något utan varandra och de försöker inte ens ta kontakt med nytt folk.
Hm?

Ytterligare ett stort frågetecken dök upp när en av tjejerna för säkert 5 gången uttryckte att man är gammal om man är över 25 men att de som är på universitetet och är 20 år, inte förstår så mycket för att de fortfarande är så unga....(?)
Själv är hon 22 och jag funderar över om hon anser att detta är den ultimata åldern att befinna sig i?
Tråkigt dock för henne, för inte blir hon yngre för var dag som går...

Detta påminner mig om när jag var 19 och tog studenten och tyckte att hela världen låg för mina fötter. Jag var så vuxen och visste redan allt av värde som man kan veta.

Idag inser jag att jag fortfarande är en nybörjare i livet. Jag vet inte så mycket, inte ens en tiondel av vad jag trodde att jag visste när jag var 19. Men det gör inget! För jag vill lära!! Jag vill utvecklas och upptäcka nya saker hela tiden, jag vill lära genom hela livet, ända till någon släcker lampan.
Jag tror att den stora varningslampan kommer börja lysa rött den dag man tror sig veta allt. För när man gör det är man inte längre sugen på att lära mer och då tar det hela slut.

Samtidigt som jag insåg att jag faktiskt är en mycket större och mognare människa än somliga av dessa andra så fick jag för första gången en känsla av glädje över att vissa saker som jag upplevt tidigare i livet och som jag känt sorg eller skam över, faktiskt lärt mig något. Jag insåg att det numer går att vända det till något gott och att det berikat mig.
Det var en skön känsla och jag hoppas jag kan hålla kvar vid den och får lov att vara lite stolt över att jag nyttjat mina 27 år väl och trots allt kommit ganska långt i livet ändå...!
:)