Separationsångest - igen

Ingen stor överrasking att jag skulle drabbas av separationsångest och oro över att mitt liv om 5 månader kommer bestå av dötråkig vardag igen..
Varje morgon, på min väg till campus, suger jag in frisk vårluft i lungorna och försöker titta mig mätt på bergen i fjärran.
Önskar jag hade tröttnat på dem, by now. Allt skulle vara så mycket enklare då.

Lite skrämmande är vetskapen om att jag skall skiljas från människor som jag aldrig mer kommer att återse och en småstad vars gator jag förmodligen aldrig mer kommer att beträda.
Men antar att det är en del av livet?
En tröstande vetskap är att alltsammans alltid ändå finns med mig, kvar inom mig. När jag känner att saknaden kryper på kan jag plocka fram härliga minnen från svunna tider med mycket vackra människor och det kan minsann ingen regning cementgrå vardag i Svedala ta ifrån mig!