Jag tänkte ju men...

Jag tänkte tidigare att jag borde skriva en gravidbok - en ärlig sådan, men inser nu att det aldrig blir någon. Hur ska jag ha tid till det?
Istället kladdar jag ner lite sköna tankar här - nakna, äckliga men ärliga.

När du får veta att du är gravid bör du inte se fram emot nio månader mys och välbehag, så som man kan läsa om överallt. Då kommer du bli besviken och tro att det är något fel på dig själv. Men inte heller bör du gå in med inställningen att detta kommer att bli ett helvete - fel fokus!
Det går upp och ner helt enkelt och jag vågar nog tro att även de som haft världens värsta graviditet kan vittna om stunder som varit så underbara att man bara vill gråta.

Det är fullt NORMALT med bristningar, utslag, allergi, flytningar, herpes, hemorrojder med mera. Drabbas man av något liknande känner man sig med största säkerhet äcklig och deprimerad. Men en tröst är att de allra flesta får något jobbigt (bara det att ingen talar om det).

Om du försöker acceptera att graviditet faktiskt påverkar kroppen, både fysiskt och mentalt, så tror jag att du kan njuta mer av ditt tillstånd. Nej - man kan inte träna som förr, ja - man blir tröttare och orkar inte träffa folk ständigt och jämt, ja - kroppen fylls ofta av vätska, det är jobbigt, ja - man går upp i vikt. Nej - man är inte gravidlycklig 24 timmar om dygnet. Acceptans underlättar.

Alla trivs inte med att vara gravida, av skilda anledningar. Man är INTE onormal för det och det innebär inte att man kommer att bli en dålig förälder.

Det kommer dagar då du kommer ifrågasätta dig själv och din situation - är detta verkligen vad jag vill göra? Är jag redo för ett livslångt förhållande med någon som jag ständigt behöver sätta i främsta rummet. Det är okej att tveka och känna oro inför detta. Långt ifrån alla känner 100% glädje och självklarhet hela tiden.

Om du mår skit är det okej att tycka synd om dig själv, men för att underlätta och må bättre kan du trösta dig med att det alltid finns de som har det värre.

När bebisen väl skall komma tror jag man får mycket gratis av att vara så mentalt förbered som man bara kan. Lek med tanken om förlossning innan, prata med dina medmänniskor om tankar och rädsla. Försök vänd oron till förväntning och se på förlossningen som den största fysiska utmaningen din kropp kommer att vara med om, en tävling. Det blir skoj - du ska få träffa din fina bebis!
Ja - det gör helvetes ont, men inget man dör av. Alla andra klarar av det, så varför inte du?

Ha inte för höga förväntningar på kroppens återhämtning efteråt. Det tar tid. I massa veckor efter due-date har man avslag och det innebär en hel del blod, vuxenblöjor och att det stramar i underlivet när du promenerar. Det är vidrigt och så bara är det.
Ingen talade om för mig innan hur jobbigt och blodigt det faktiskt är och att man de två första veckorna känner sig allmänt ofräsch precis hela tiden - men alla som förlöst drabbas av det, det är en naturlig del av förlossningen.

Det är också fullt naturligt att man inte känner omedelbar kärlek och djupt älskar det lilla livet som kommer ut. Det kan ta en tid innan man känner den där obegränsade kärleken som alla mödrar talar om. Känner du inte så starkt som du trodde du skulle göra? Normalt. Det talas inte så mycket om det, förmodligen för de flesta glömmer hur det kändes sådär precis i början.

Viktigast av allt är att inse att varje graviditet skiljer sig från en annan och inga känslor/tankar bör man skämmas för. Det är sällan rosenrött hela tiden. Det gäller bara att ta vara på de dagar då du faktiskt svävar på moln och minnas den känslan de dagar då du gråter för att du inte kan fila fötterna själv, alla skor blivit för små, illamåendet håller i sig hela dygn, det kliar i underlivet och du tycker att detta är det värsta du varit med om...