Man tror man vet vad livet innebär

Kan det vara så tragiskt att man inte inser vad livet innebär, hur man bäst utnyttjar sin tid på jorden och försöker leva lyckligt, förens man blir hotad med att förlora det?
Det är så tröttsamt med folk som gnäller om meningslösa saker som de anser sig missunnade (ofta brist på materiella ting el liknande) eller de som tror sig ha så mkt otur och att "allt" minsann drabbar dem (fast att den upplevda olyckan bara är ngt de själva skapat i sitt egna huvud).

Så någon annanstans i världen (Sverige, Stockholm på gatan?!) bor det någon som verkligen, VERKLIGEN lever i rädsla för att förlora i stort sett det enda som inte kan köpas eller fixas med pengar - Livet självt.

Samtidigt så slog det mig häromdagen att ingen människa kan fullt ut sätta sig in i eller förstå en annan människas olycka. Det vill säga. Jag kan aldrig ens vara i närheten av att förstå den rädsla eller sorg en person som är riktigt sjuk, känner. Jag kan låtsas, försöka och vilja förstå men kommer aldrig ens att vara i närheten.
Och för att vi skall kunna känna glädje måste vi också känna sorg. Därför, i brist på någon hemsk sjukdom, förlust av någon nära, eller möjligtvis offer för ett hemskt brott, diktar vi upp vår egen olycka ( jag hatar mitt jobb, jag har så små bröst, varför går jag inte ner i vikt? Jag vill också ha råd med en lägenhet på strandvägen) för att skapa ett problem som man legitimt får må dåligt över.

Helt klart fullt mänskligt. Och vem är jag eller du att döma och värdera någons problem? Det som på riktigt upplevs för någon som jobbigt och hemskt (även om man utifrån tycker det är en bagatell) är naturligtvis jobbigt och hemskt.
Och ju löjligare saker man upplever som katastrofalt jobbigt desto mer lyckligt lottad är man förmodligen. Det tragiska i det hela är att mänskligheten saknar förmågan att helt fokusera på det lyckliga och istället alltid måste ha en motvikt och att denna motvikt tyvärr inte kan existera i form av total empati för någon annan. Dvs, istället för att vi ska gå och gnälla över att inte ha råd med den och den saken eller att barnen är så himla jobbiga (ett världsligt problem egentligen) så kunde vi väl känna lite mer med andra och på så vis inse vår egen lycka?