Apor och krystade möten

Undrar hur länge jag skulle klara mig på en öde ö ensam? Förutsatt att jag hade allting som behövs för den fysiska överlevnaden. Typ steg ett på Maslows behovstrappa; mat, vatten och tillgång till ordentlig med sömn. Men helt ensam... Undrar om jag skulle anpassa mig till det livet eller om avsaknad av medmänniskor skulle göra mig galen och kanske skulle jag dö av ensamhet och sorg?! Fast om det skulle vara någon som är ganska lämpad för att leva ett liv i ensamhet så tror jag faktiskt att det är jag. Kanske skulle jag behöva en ipod för att må bra och min kamera.. Svårt dock på en öde ö. Om man inte har tur att hamna på en ö med eluttag.. Om man tror att människan är en flockvarelse, socialt betingad så betyder det att hon inte skulle klara sig utan gruppen. Kanske skulle man söka sig till djuren och anamma deras beteende? Undrar om jag som kvinna skulle kunna bli ngn slags alfa hane i en apflock? Seriöst.. Om jag genom mitt mänskliga intellekt skulle kunna ta över och ta beslut i enlighet med gruppens bästa, borde jag ju utnämnas till ny flockledare?!
Sjukt det skulle vara.
Hur skulle jag egentligen göra för att vinna slaget om tronen, mot en aphane? Gorilla skulle ju vara kört. De är jättestarka! Vad har aporna egentligen för vapen? Om jag inte missminner mig så tror jag att animalplanet lärt mig att apornas tänder är väldigt lika människans. Så de lär ju knappast bita ihjäl sina moståndare..?
Gud. Vad är det jag sitter och tänker på egentligen?HUR sjuk får man bli?

Istället skall jag vädra en tragisk tanke. Eller tanken är det inget fel på.. Men ibland infinner sig en känsla av djup tragik inom mig. Jag blir liksom ledsen på riktigt på något konstigt vis.
Och det är vid sådana tillfällen som när man träffar någon som man i sin ungdom umgicks ganska mycket med och till synes verkade ha en del gemensamt med. Nu, när man ses igen, för första gången på massor av år, då är liksom allting helt förändrat. Jag blir obekväm och då vet jag att jag blir tillbakadragen och nästan dryg. Jobbigt sådana gånger då man undrar varför i helvete man står där och verkar intresserad för? Vem är den här typen framför mig? Liknar någon jag en gång kände men denna människa känner jag absolut inte. Vanligt att jag då kryper in i mig själv och lyssnar på tystheten runtomkring. Tills jag märker att något fladdrar under näsan på den där andra.. Ingen annan i närheten och den andra stirrar konstigt på mig. Jaha? Pratar han med mig? Det är just i detta ögonblick sorgen brukar infinna sig. Vad ledsamt att jag känner att du är en looser och vi inget har gemensamt. Hur kunde våra liv gå så skilda vägar?
Den stora trösten finner jag i att jag 10 ggr av 10 känner mig bedrövad över den andra själens liv, inte mitt eget! Det känns tryggt, för någonstans intalar jag mig att det är tecken på att jag gjort bra val i livet och med bra menar jag val som jag stolt kan stå för och som jag inte ångrar.
Alternativt kan det ju betyda att jag är insnöad, har totalt tunnelseende och är 100% upptagen av mig själv. Men jag väljer att tro på det första.. :)