"Liberalism är inte att låta människor göra vad de vill. Liberalism är däremot att ge alla möjligheten att gå i en bra skola där alla elever ges chansen att lära sig."
(Expressen 29/6)

Med dessa ord målar Marie Söderqvist upp en bild av hur olika bra skolor runt om i Sverige är och att det är viktigt att våga vädra detta öppet för att kunna effektivisera och förbättra skolsystemet.
Exempelvis menar hon att högskolan i Dalarna inte alls är lika bra som universitetet i Lund och därför bör den senare skolan få långt mer pengar i forksningsbidrag än den senare (så att dessa pengar investeras i något bra).
I samma andetag menar hon att "ska lärare ha samma chans att lära ut måste de få befogenheter att hantera stökiga tonåringar; mobiler som ringer på lektionstid och nonchalanta elevers ständiga försenade ankomster".

Men vad jag inte förstår är hur detta i praktiken skall gå till om man systematiskt skall välja ut vilken skola som är bättre än andra och därför skall ha mer pengar?! Om nu högskolan i Dalarna genererar sämre forskning kan det ju aldrig bli bättre med mindre pengar? Är då tanken att denna högskola inte alls skall ägna sig åt forskning? Hur skall då skolan överleva ekonomiskt? Och vad händer med Sverige som objektivt forskningssamhälle om bara ett fåtal skolor skall ägna sig åt detta? Finns det då inte en risk att forskningen blir mer subjektiv? Och framförallt - Vi kanske tappar viktiga områden inom forskningen?!

Huruvida lärarna skall ha samma chans att lära ut. Innebär då det att de skolor som har extra stökiga elever skall få mer pengar och därmed större möjlighet att utbilda specialpedagoger eller rentav anställa fler lärare? Tror inte riktigt att det var så hon menade... Snarare vittnar hennes resonemang om en slags önskan efter elitskolor.
Till detta säger jag, Inte bra. Inte bra.

Folkpartiets Jan Björklund menar att det är bra att röra om lite i den stora skolgrytan och han räds inte för att uttrycka att "alla inte är lika bra". Detta är iof sant. Alla kan vi inte vara lika bra på samma saker. Men jag opponerar mig starkt mot att ungdomar i 15-års åldern skall tvingas bestämma vari deras talang ligger; på det teoretiska planet eller det praktiska.
Jag tror att det finns en stor risk att många barn slussa in på en väg utan återvändo. Jag tror att barn från arbetarklass förhållanden kommer att utgöra majoriteten på de praktiska gymnasieprogrammen som fordon, barn och fritid samt bygg, medan barn från medelklassen kommer läsa natur- samt samhällsvetenskapliga ämnen. Skolan kommer i och med detta att bli ett forum för reproduktion av klasstillhörighet och istället för att förebygga klasskillnader, i än högre grad uppmuntra dem.

Och som vi alla vet är det föga enkelt att som 22-åring i dagens svenska samhälle göra någonting banbrytande åt sin situation om man kommer på att man vill bli jurist, ekonom, socionom eller sjuksköterska om man på gymnasiet valde den praktiska vägen och läste på fordonsprogrammet. Bara för att man just då ansågs mindre teoretsikt begåvad än någon annan.