Hur var min dag då?

Ibland vill man verkligen att tiden skall gå minst dubbelt så snabbt som den gör. Det spelar dock ingen roll hur ofta man kikar på klockans visare eller hur mycket man försöker intala sig att ett par timmar går undan, tiden går inte fortare för det..!
Min kropp är halvsjuk och bör egentligen ligga nerbäddad i den stora härliga sängen. Men istället har den tvingats jobba, och inte så lite heller.
Helvetesdagen har bara inneburit stress ch problem från början till slut. En personal kort på jobbet = extra arbete för oss som var där. Ostruktur och två aktiviteter inbokade på tre personal, not som smart.
Mellan klockan 16 och 21 har vi dessutom turats om att torka spya från väggar, golv och säng med ungefär 15 minuters mellanrum. Tabletter mot akut ångest har proppats i en varelse som trots det inte kunnat somna utan istället systematiskt vänt ut och in på magen överallt förutom i de framställda hinkarna. Tvättmaskinen har gått på högvarv och jag har slagit rekord i hur många gånger man kan bädda rent en säng under en timmes tid.
Att grädda våfflor, duscha rent folk från spya, tömma papperskorgar,koka kaffe och delegerar medicin under en och samma gång är en konst. Att dessutom få mat i den egna magen känns som överkurs. En trevlig bad och fika kväll förvandlades till minigolf på rekord tid med en måttligt irriterade down syndrom och en halvsömnig vinnarskalle som dessutom är blind. Exakt hur spelar man minigolf med en blind?
Men mitt i detta kaos finns såklart kärlek och omtanke där som tröst. Den sympati man känner för dessa människor är långt djupare än den frustration som ibland knackar på dörren. Viktigast av allt är att kunna kliva in i en yrkesroll, ta hand det som behöver tas om hand och omvandla problem till möjligheter. Lika viktigt är det förståss att kliva ur sin yrkesroll, kunna ta ett glas rosé och beklaga sig över hur jävla jävlig ens arbetsdag har varit!