Best night EVER, or at least this week :)

Idag vaknade jag klockan 13.30.... usch... fick dåligt samvete, men det blåste bort på några sekunder så nu sitter jag och bloggar istället för att skriva på den där viktiga rapporten.
Igår skulle det firas halloween. Jag hade köpt lite krims krams men under eftermiddagen tog jag och några kvinnliga bekanta det mogna beslutet att inte gå på den tilltänka festen. Dels för att de plötsligt skulle ha 200 sek i inträde (normalt kostar det inget) men då fick man iof dricka HUR mycket man ville gratis hela kvällen. Dels (den största anledningen) är att det finns två klubbar i hela Beppu så varje gång man går ut springer man på exakt samma folk, lika fulla, lika fula, lika ointressanta. Alltid på samma ställe, alltid med samma bartenders, alltid med samma musik.. Näe... usch. Det kändes tråkigt att kvällen skulle bli exakt lika dan som alla andra kvällar de senaste 2 månaderna (bortsett från kostymerna då förstoss).
Så vi gick på BBQ Down Town istället, övade vår japanska (det går frammåt, det går frammåt), frågade en främling på gatan om hon visste en bra bar?! På grund av dålig engelska gick hon med oss hela vägen till baren bara för att försäkra sig om att vi skulle hamna rätt... Ja, vi är i Japan..
Och gissa vad? Plötsligt var jag telepaterad hem till, vad jag föreställer mig, min farfars gamla kontor eller något.
Milk Hall - väldigt sofistikerat. Med gröna plyschsoffor, stora soffbord i teak, dämpad belysning som svämmade ut ur klassiska 50-tals lampskärmar, höga bokhyllor i tunga träslag fyllda med både europeisk och japansk litteratuhistoria, barskåp med glasdörrar, fyllda till bredden med affärsrelaterad whisky och cognac.
På bardisken, vars oljade ek för övrigt blänkte, i andra rummet spred sig tjock rök från en (kanske cubansk?!) cigarr...

Det var så mysigt! De hade dessutom ett halvdammigt piano inklämt i ett av hörnen. Vid första anblicken trodde jag att det existerade som mysfaktor och helt enkelt bara var en del av inredningen, men det visade sig att de varje helg har piano afton där man kan lyssna live medans man smuttar på sitt (lite väl dyra) glas vin.
En av tjejerna som jag gick ut med är gammalt piano proffs. När vi frågade om hon fick lov att spela lite, nickade de försiktigt ( i Japan säger man aldrig nej till något) och så stängde de dörrarna om vårat lilla vardagsrum som vi satt i.
Vi skrattade lite åt deras beteende...De kan inte säga nej till ett gäng ungdomar (vilka de förväntade sig skulle supa ner sig totalt, låta och skräna) samtidigt som de såklart inte vill störa andra gäster inne i baren... haha, Japaner, överallt Japaner...
Men....När Dagmars fingrar förenade de svarta och vita och förvandlade dem till vacker musik, öppnades dörrarna igen, den klassiska musiken i högtalarna stängdes av och folk smög sakta in i "vardagsrummet" för att beskåda denna bleka, 180 cm långa, bonda kvinnan från Tyskland.
WOW!!! Hela min kropp log åt situationen. Åt det fantastiskt goda vinet, de sköna sofforna, den otroligt vackra musiken, den ständigt uppvaktande servitrisen - mitt smarta val att dissa 100% äckel fylla med 500 andra APU studenter för en fantastiks girls-night out istället.

Ägaren, mycket propert klädd i kostym a'la 50-tal, med en fet cigarr i munnen och runda glasögon, bad om att få ta vårat foto tillsammans med han. Och innan vi tackade för oss, lite runda under fötterna, bugade vi som sig bör och lovade att komma tillbaka snart igen!