Nu gäller det att knipa av flera anledningar

Med uppriktig empati stirrar skräddaren först på min översvällda kropp (+18 kilo) och lät sedan blicken vandra över till den lilla klänning jag hade hängandes mellan fingrarna. Sedan uttrycker hon förvånat, medan hon stirra mig rakt i ögonen; "Förlängas med vad"?

Ja... Vad i helvete vet jag, ville jag skrika, svettig av att behöva ta av och på kläder i ett litet offentligt provrum.
Istället tittade jag på henne bedjande och sade att hon får förlänga mina axelband med precis vad som helst. Jag bryr mig inte ens längre om ifall det ser bra ut eller inte. Det enda kravet jag har är att mina bröst inte skall behöva förkroppsliga det som i kristen mun går under benämningen synd.. Hon tittar på mig igen och undrar om det inte fanns en större storlek?
(skulle jag skratta eller gråta?)
Efter lite slitande i både mig och tygstycket verkade hon ha kommit på en briljant idé och bad mig komma åter på torsdag för att prova det första utkastet.
Mitt inre strålade av lättnad och jag ville kyssa hennes panna i förhoppning om att hon skulle lösa all världens problem åt mig.
"Det blir en del jobb..så räkna med minst 550 kronor", nästan ropade hon efter mig då jag lättad spatserade ur butiken.
Ja, ja.. pengar hit och dit, de där problemen har jag för länge sedan förträngt (själslig, kroppslig och mental försvarsmekanism för att överleva trakasserier från försäkringskassan) och låtsas numer att jag är världens rikaste havande kvinna..

Peace and Out!