Nya influenser

Jag tycker att det är jävligt drygt att mycket av mitt umgänge på senare år har kommit att begränsas till parmiddagar.
Missförstå mig gärna rätt:
Parmiddagar kan va hur trevligt och skoj som helst MEN jag ogillar själva faktumet att den ursprungliga kompisrelationen knappt finns kvar utan istället enbart finns till som en par-kompis-relation.
Hela bekantskapsexistensen har tagit ny form. Hur brukade vi vara kompisar? Jag vet inte, för det var så länge sedan?!?!
Vad mer som händer i ett ständigt parumgänge är att jag som enskild individ inte längre bara är jag utan i total symbios med min partner. Således kan de vi umgås med inte känna MIG vidare bra, då det är långt ifrån alltid man är sig själv fullt ut med partnern i hälarna. Och även om man är det så framstår man ändå som en del av honom och han som en del av mig eller värre; som en antagonist till den andre.

Vad gör man då när folk hela tiden skall umgås i par? Man vänder sig till de vänner man har som inte lyckats normaliserats ännu - skaffa partner och barn.
Men vad gör dem?
Super.

Jaha. Jag är visserligen inte den som spottar i glaset men att "köra hårt" känns liksom lite... 2003. Och att supa ner sig så in till benmärgen att man måste spy upp lungorna dagen efter..njae..det händer väl fortfarande någon gång vartannat år...men varje helg?
Backar på den tror jag!

Visserligen har jag själv noterat hur min rolighetskurva starkt pekat neråt det senaste året, och nu är i gränslandet för katastrofal kraschlandning, så kanske är det lika bäst att bara gräva ner mig själv och skita i allt annat!