Det är lätt att vara tuff men vem skall egentligen ta hand om mig när jag är ensam...?

Jag börjar få lite kalla fötter inför Japan... Såklart att jag ska åka!! No doubt, men lite läskigt börjar det att bli. På ett sätt är det just läskigheten som jag vill komma åt och det hela gör det ännu mer åtråvärt, men samtidigt så jobbar jag hårt på att förtränga känslorna av ensamhet och saknad som jag vet kommer att infinna sig.
För faktiskt så skall jag vara borta, på andra sidan jorden i sex månader. Och min älskling är kvar här hemma. Ingen där som skall hålla om mig om natten och ingen som tröstar när jag är ledsen eller berömmer när jag gjort något bra... Det kommer bli tomt.
Det är jätte lätt att vara kaxig och bara se fram emot allt skoj som komma skall, men innerst inne letar sig oroskänslor fram och det blir ibland svårt att kväva dem och låtsas som ingenting. Men jag vet att det hela kommer göra mig gott, göra oss båda gott. Att längta har ingen dött av...